Höga toppar i litterärt svajig novellsamling
Grand union
Författare: Zadie Smith
Förlag: Albert Bonniers
Översättning: Niclas Nilsson
Det är alltid lika spännande när internationella litterära storheter släpper något nytt på svenska. Den brittiskfödde författaren Zadie Smith behöver förstås inte någon närmare presentation. Ändå bör kanske nämnas att hon efter genombrottet med romanen ”Vita tänder” för tjugo år sedan har skrivit flera kritikerrosade romaner. Och nu kommer den stundtals starka novellsamlingen ”Grand union”, i svensk översättning av Niclas Nilsson. 19 väldigt olikartade berättelser, både vad gäller innehåll och litterär kvalitet, har flyttat in under en titel. Några är nyskrivna men flera av dem har tidigare publicerats i ”The New Yorker” och andra tidskrifter.
Många av novellerna kan beskrivas som politiskt berättande utan att vara politik. Det är starka historier om bland annat rasismens och klassamhällets brutala realiteter. Utan att för den sakens skull reduceras till propagandistiska exempelberättelser. Tvärtom så genomsyras de av mänsklig nyfikenhet samt både känslomässig och litterär komplexitet. I alla fall då berättarkonsten är som bäst i novellsamlingen. Exempelvis visar författaren sina läsare, flera gånger, den självklarhet som säger att människor inte nödvändigtvis är goda enbart för att de påstår sig vara goda och säger goda saker. Godhetshyckleri och cancel-kultur är minsann inga enkla fenomen att gestalta. Men Zadie Smith lyckas här bra med det.
”Bit för bit får läsaren genom den drygt 20 sidor långa novellen ta del av den tragik som gömmer sig bakom McRaes positiva framtoning.”
Relationen mellan kvinnor och män hamnar också ofta i fokus. Oftast på ett trovärdigt och medmänskligt vis. Sexualitet och identitet är två andra begrepp som kan läggas till listan över framträdande teman i samlingen. En av de starkaste och litterärt sett bästa novellerna är utan tvekan ”Stor vecka”. Det är en gripande berättelse om missbruk och skilsmässa. Ett liv, den före detta polisen Mike McRaes liv, förändras i grunden till följd av ett långlöpningsskadat knä och det beroende av läkarförskrivna opioder som följer i skadans spår. Hans historia är mycket skickligt berättad. Bit för bit får läsaren genom den drygt 20 sidor långa novellen ta del av den tragik som gömmer sig bakom McRaes positiva framtoning. Hans exempel visar att alla människor står och balanserar på en klippkant, att vi alla kan falla när som helst. Och det lär oss (utan pekpinne) att vi bör vara ödmjuka inför både livet och varandra.
”Flera av berättelserna lyfter helt enkelt inte, upplevs intetsägande. Ibland kan de texterna uppfattas som ansatser till intressanta litterära experiment som inte riktigt förs i hamn.”
En annan av mina favoritnoveller är ”Lazy river”, där Zadie Smith låter charterturism gestalta bland annat klassamhällets skarpa kulturskillnader och migrationssamhällets orättvisor. Men trots litterära höjdpunkter som till exempel ”Stor vecka”, ”Lazy river” och inte minst ”Kelso dekonstruerad”, som handlar om ett rasistmord, måste ändå det övergripande omdömet bli att samlingen är ojämn. Flera av berättelserna lyfter helt enkelt inte, upplevs intetsägande. Ibland kan de texterna uppfattas som ansatser till intressanta litterära experiment som inte riktigt förs i hamn. Men samtidigt finns som sagt även topparna. Och en en stor del av charmen med en novellsamling är ju att texter av olika slag och varierande kvalitet kan stå tillsammans, sida vid sida.