Hög energi med Bikini Kill

Det var under första hälften av 90-talet som Bikini Kill var frontfigurer i riot grrrl-rörelsen, som inte bara var viktig i stunden – som medvetandegörande och ett långfinger mot den mansdominerade punkscenen, ja hela rockvärlden – utan även för framtida musikergenerationer. Med feministiskt budskap och texter om sexuell utsatthet, objektifiering, att vara kvinna.

Bandet återförenades 2019, och i dagens USA är de återigen relevanta. Därmed inte sagt att inte feminismen, eller för den delen, punken har förändrats.

Bikini Kill låter precis lika punkigt som väntat. Låtarna är korta, soundet rått och skramligt. Bäst är ”Suck my left one”, ”Sugar” och förstås ”Rebel Girl” som får i gång publiken rejält mot slutet.

Energinivån är hög. Framför allt hos den karismatiska sångerskan Kathleen Hanna, men också hos trummisen Tobi Vail som kliver fram och sjunger ett par låtar, basisten Kathi Wilcox och turnégitarristen Erica Dawn Lyle. De lyckas få till och med Way Out West att kännas punkigt, även om Hannas korta icke-binärt uppdaterade brandtal numera känns mer som självklarheter än radikala. Men även självklarheter måste uttalas högt ibland.

När det begav sig var Bikini Kill kända för att uppmana kvinnliga fans att komma långt fram på konserterna och Hanna kunde handgripligen ta sig an störiga män. Den här gången behövs inte det, men hon tar sig en titt på publiken och uppmanar alla heterosexuella vita män att ta sig en fundering på hur mycket plats de faktiskt tar upp. Hon menar förstås både bildligt och bokstavligt. Det är lite ironiskt att de två långa störarna precis framför mig inte alls reagerar.

Även om tiderna är nya kan svunna tiders förebilder försvara sin plats. Det gör Bikini Kill. Och när bandet fått texten på t-shirten ett fan gav dem översatt blir de nog nöjda: ”Jag blir kåt av matriarkatet”.