Here not here ett måste för den som gillar immersiv scenkonst

Stämningen är ivrig och förväntansfull startfållan där våra guider instruerar oss om tysta tecken att följa på vägen. En av dem går framför och en bakom. Det känns tryggt när vi ger oss ut i det kalla mörkret, in i en röd slingrande tunnel för att sen föras ner i operahusets underjord. En kittlande wow-känsla infinner sig när vi rör oss in mothusets hjärta.

Konceptet är spännande, det är som att kliva in i en film när dansarna kommer så nära att våra blickar kan röra vid varandra. Vi trycks upp mot väggen när de springer förbi tätt inpå. De ser ut att leta efter någon. Vi leds vidare omslutna av en rösts vilsna frågor: är jag död, har jag sovit, är jag vaken, var är jag, var är mitt rum, är det här mitt rum?

Också jag undrar när vi plötsligt befinner oss mitt i ett enormt hissrum med delade scengolv. Var är vi, är vi under scenen eller på den? På håll ett pågående kalas. Bordet är dukat, höljt i girlanger och ballonger. Man skålar och glammar. Men i slowmotion. Så fryser bilden, omvandlas till minne. Musiken tystnar. Det känns mörkt.

Stämningen är genomgående tryckt, som bedövad av sorg. Någon verkar fattas. Är inte här. Vi fortsätter. Färden går uppåt i vindlande spiraltrappor. Vi leds in i nya rum alla badandes i rött. Rött som inte enkom är kärlekens färg utan lär framkalla starka känslor, signalera fara och panik. Helvetets färg. Det är något instängt och klaustrofobiskt över det röda temat. Även den ensamma röda ballongen som följer oss genom rummen.

Here not here är ett måste för den som gillar immersiv scenkonst, ett omslutande koncept som raderar gränsen mellan utövare och publik, och som drar en ny publik till scenerna. Doyle och Devlin leker med perspektiven och med minnet, inspirerade av neurologen och författaren Oliver Sacks som beskrivit olika fallhistorier med förändrad varseblivning hos patienter han mött.

Labyrintens bärande tema förskjuter känslan av förankring. Musikens knaprande, dovt mullrande ljudmatta oroar. I akt två sitter vi i salongen. De kollektiva synkrona partierna är ren njutning och dansarna som alltid underbara.