Henric Tiselius: Henric Tiselius: Ödmjukheten och vattnet är grunden för att vi ska klara av det här ...

Boken bjuder små hyllningar till vår natur. Grundade i Edmans djupa och långa kunskapsinhämtning. Inte bara för att Edman är utbildad biolog och ekolog, och tidigare ordförande i Naturskyddsföreningen, utan framför allt för att han skapat kunskapen och en aldrig sinande nyfikenhet själv — via egna oräkneliga naturupplevelser.

Här finns små poetiska kapitel som ”Kärleksakrobaterna” - om tornseglarnas förunderliga värld, där de till och med älskar i luften, ”Binas magiska dans” — om hur bina dansar för varandra för att visa vägen till maten, här finns berättelserna om hur solens strålar 15 miljoner mil bort, med en fart på 300 000 kilometer i sekunden, ger förutsättningarna för klorofyllet och varför vi därför ser naturen som grön. Liksom: I en gammal ek finns minst tusen olika arter av växter och djur, en litet eget universum. Så ta det lugnt. Glöm att skapa trallvirke av det.

Själv vandrar jag forna skogsstigar där jag just i år ser många förödelser. Även i naturskyddade områden hugger man ner ovanligt mycket skog. Fin skog blir flisiga, torra kalhyggen och skogmaskiner äter naturen. Klart vi behöver trä, den är dyr just nu, en bristvara. Men var är vördnaden? För att bara ta ett par exempel. Samtidigt kommer den ena vackra vandringsboken efter den andra. Caroline Alesmarks och Tomas Polvalls — båda med namnet ”Vandra i Skåne” — är bara två exempel. Ja, alltså samtidigt som vår skog skövlas, och samtidigt som Amazonas.

Miljö och klimat hör givetvis ihop. Och ska vi på något underligt sätt klara av att trolla och till slut klara av klimatmålen måste inte bara stora industrier, små politiker och alla generationer — finansmän såväl som fattiga — agera unisont och nu. En ödmjukhet måste infinna sig.

Edman är, läser jag i hans tidigare artiklar, optimist. Och tror på nya tekniker som lösningar. Må så vara. Möjligt. Oavsett: Vad som långsiktigt lägger grunden för hela vår överlevnad handlar om ödmjukhet. Och den förundran som växer fram i samspel med vår värld. Där bara fyra procent av alla djur numer är vilda. Stefan Edman smyger in fascinerande fakta, som lägger grunden. Förundran och ödmjukhet läggs ovanpå till respekt och vördnad. Som i sig är en förutsättning för insikt.

Vilket i sig är grunden för att vi ska förstå att vi måste lyda under naturens lagar och vad den klarar av. Som Edman skriver i kapitlet ”104 grader — glöm det aldrig!”

”Kvällsljuset glimrar i den svarta bäckfåran. Här har vattnet runnit fram dag och natt, oavbrutet sedan istiden. /---/ Människor har kommit och gått, samhället har förändrats. Men vattnets kretslopp pågår i evighet.

Själv är jag en yngling, en tillfällig gäst i detta urtidslandskap. Jag dricker av den kalla klara vätskan, nyss i makrillens blod långt därute i Nordsjön, nu snart som saliv över min tunga. Om några timmar ska det spola kring min hjärna där tankarna föds, där minnet och känslorna och själen bor. /---/

En gång för miljarder år sedan var Silverfallets vatten iskristaller i en komet som krockade med vår planet. Isen smälte och fyllde all världens oceaner, sjöar, vattenpölar, regnmoln. I varje vattendroppe trängs molekylerna, jag vet det, fast de är så små att inget mänskligt öga någonsin kommer att kunna se dem. Tänk dig hela Sverige täckt med sand till 140 meters tjocklek, och att varje sandkorn är en halv millimeter tvärsöver. Räkna sandkornen och du har antalet molekyler i en enda klunk med vatten. /---/ Idag vet forskarna att vinkeln mellan syret och de två väteatomerna i vattenmolekylen H2O är cirka 104 grader.

104 grader, lägg det på minnet. Därför är vatten genomskinligt, därför kan det lösa och transportera ämnen, till exempel i människokroppens Venedig av blodkärl och vävnadsvätskor. Därför är oceanerna en jättelik termostat som bidrar till naturens reglering av klimatet på jorden. 104 grader — det är vinkeln som gör vatten till universums mirakelmolekyl. Utan den geometrin funnes inte livet. Inte amöban, inte tulpanen, inte människan”.

Naturen klarar sig galant utan oss, vi klarar oss inte utan den. Inte ens koltrastens sång, som intensivast dessa kvällar före midsommar. Den som inte lyssnat in trastarnas sång vet inte mycket om livet.