Hellström låter sig dras med i trippen
Håkan Hellström
Genre: Pop/Rock
Album: Rampljus del 1
Bolag: Tro och Tvivel/Woah dad!/Warner
Första delen av ”Rampljus”. Första delen av Håkan Hellströms tionde album i ordningen, och tjugo år sedan debuten ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. Mycket att hålla reda på just nu för popprofilen som blev folkkär, armbågade sig in på Ullevi och blev kvar.
Dessutom, många att förhålla sig till. Vissa hyllar den tidiga delen av karriären, kopplingen till Broder Daniel och indie-Göteborg. För andra växte sig kärleken ännu starkare med tiden. En tredje grupp hävdar, lite såhär i efterhand, att de minsann var med från början även om de då på sin höjd hörde en bekant nynna ”bapapa”. Sedan har vi såklart de som avskytt det mesta.
Nå, Håkan Hellström själv har aldrig verkat bry sig särskilt mycket. Om åren, karriären, tyckarna. Men, på ”Rampljus” del 1 avhandlas temat mer än tidigare. ”Till och med vaktparaden spelar Känn ingen sorg nu. ’Håkan du skulle vart grym om du bara gjort en platta å sen dött vid 27’. Det dom älskar dig för i början är det de hatar längre fram”, sjunger han i ”Alla drömmar är uppfyllda”. Kanske som uppföljning till textraderna på samma ämne i ”Du är snart där” (2010).
Det tar också form av en kombinerad nostalgi och obryddhet, som om låtskrivandet tillsammans med parhästarna Björn Olsson och producerande Joakim Åhlund gått i underdogspinn. Rökigt, proggigt, kaxigt, Coltrane, Jussi Björling, Hare Krishna, en dansk skalle och så Jojje Wadenius på wah-wah.
I pressreleasen förklarar Hellström att ”a lotta shakin fastna på tejperna”. Det hörs. Rent musikaliskt är låtlistan mer lössläppt och oförsiktig än de senaste släppen. Stundtals blir det också ojämnt, men ”Tillsammans i mörker”, ”Alla drömmar är uppfyllda" och den avslutande ”Snälla släck inte ljusen” slår alla hårt i sin paketering och är typexempel på hur bra samarbetet mellan Joakim Åhlund och Håkan Hellström fungerar.
På flera sätt känns den här första delen av ”Rampljus” alltså som just en jubileumsproduktion. Ett försök av Hellström att stanna upp och fundera, bara för att i nästa stund störta vidare i trippen. Kanske som flykt undan tyckarna, kanske för att han äntligen känner sig fri att utforska sina sound på nya plan. Kanske som ett resultat av att han verkligen ”vakna upp i skenet av rockenrollens sista blixt”.
Oavsett vilket med ett övertygande självförtroende och en nerv som talar för att han tänker störta vidare ett tag till, och ha ordentligt kul längs med vägen.