Niclas Sennerteg: Haverierna kring Almedalsnazisterna
Deras närvaro har skapat rubriker om misshandlade personer, förstörda regnbågsflaggor och deltagare som har valt att lämna Almedalsveckan på grund av rädsla för vad nynazisterna ska ta sig till. På vissa håll har det också pläderats för att Sverige ska följa Finlands exempel och förbjuda den nynazistiska organisationen.
Det faktum att några dussin eländiga nynazister kan skapa så mycket uppmärksamhet är bara en bekräftelse på att extremister och fanatiker, oavsett vilken riktning de tillhör, har en tendens att stjäla syret i det offentliga samtalet. För lyckligtvis är de få och de är inte systemhotande, även om de är mycket farliga för alla dem som råkar hamna i vägen för dem eller som de tar sikte på.
Men det finns samtidigt en oroande flathet från samhällets sida inför extremiströrelser, exempelvis i form av myndigheter som tas på sängen eller reagerar lika snabbt som sniglar. Och i Almedalen har polisen gång på gång misslyckats att punktmarkera nazisterna, som de självsäkert lovade att hantera.
Även public service har gjort märkliga bedömningar under dessa dagar. SVT:s tjänst Faktakollen lade stor möda på att granska och bemöta nynazistiska lögner om förintelsen. Som om förintelseförnekares hittepåhistorier vore värda att ta på stort allvar mitt i en svensk valrörelse.
Vidare avslutade P1:s Studio Ett en intervju med en kvinna som blivit utsatt för våld av en NMR-anhängare med konstaterandet ”NMR är inte här och kan ge sin version”. Detta är bara ett överängsligt försök att vara opartiska och upprätthålla ett slags journalistisk balans i sin rapportering. Men vad finns det för journalistisk ”balans” mellan en extrem våldssekt och dess offer? Dessutom är det ett rent tankefel, för den misstänkta gärningsmannen pekades aldrig ut i radiosändningen, så varför kände Studio Ett ett behov av markera att organisationen NMR inte hade fått försvara sig mot offrets påståenden? Om ni förstår skillnaden?
Allt det här är detaljer i det stora sammanhanget, men det är detaljer som sticker i ögonen. För om samhället fortsätter visa en sådan flathet mot en så pass liten extremistgrupp, hur ska då samhället klara att hantera mycket större hot från extremistiska rörelser och grupperingar?
