Christoffer Dahlin: Hat, hot och konspirationsteorier – på sociala medier utmanas demokratin

Ja, framtiden var uppkopplad, sammankopplad och demokratisk. Med hjälp av internets frihet, brokighet och öppenhet skulle gamla hierarkier rämna och en ny dynamisk värld ta vid. Visst fanns det skeptiska röster. Den vitryske forskaren Evgeny Morozov var en sådan. I boken ”The net delusion – the dark side of internet freedom” varnade han tidigt för vad auktoritära krafter kunde använda nätet till. Men teknikoptimisterna var många och högljudda.

Nu har det gått tio år sedan den arabiska våren bröt ut. Demonstranterna på Tunis, Kairos och Damaskus gator är sedan länge borta. Optimismen när det gäller de sociala mediernas demokratiska potential likaså. De senaste åren har skandalerna kring de stora techjättarna avlöst varandra och tonen mot företag som Facebook, Youtube och Twitter har skärpts. Om det för tio år sedan handlade om hur sociala medier skulle demokratisera världen, verkar det nu snarare handla om hur demokratin ska skyddas från de sociala medierna.

Precis som Evgeny Morozov varnade för har diktaturer dragit stor nytta av den nya kommunikationsteknologin. Regimer i länder som Kina, Iran och Nordkorea har byggt upp egna system och plattformar för att kontrollera och övervaka sina medborgare. Men även de amerikanska techbolagens tjänster har visat sig vara effektiva verktyg i händerna på auktoritära ledare. Recep Tayyip Erdogan i Turkiet och Rodrigo Duterte i Filippinerna är bara två exempel på makthavare som framgångsrikt använt Twitter och Facebook för att nå ut med budskap, men också för att mobilisera supportar och angripa motståndare. Ett annat graverande exempel är hur Facebook användes för att piska upp hat och sprida lögner under den etniska rensningen av den muslimska folkgruppen rohingyerna i Myanmar 2017. I en rapport, framtagen av Förenta Nationerna, fick Facebook kritik för att det tog alldeles för lång tid innan företaget agerade för att stoppa spridningen av hatiska och extremistiska inlägg på plattformen. Facebook tillsatte en egen utredning vilken bekräftade kritiken och företaget bad senare om ursäkt.

Men det handlar inte bara om situationen i länder med auktoritära regimer och diktaturer, utan även om tillståndet i demokratiska länder. För internets öppenhet har visat sig även kunna användas i utrikespolitiska syften. Till exempel har Ryssland anklagats för att försöka påverka val i demokratiska länder genom att sprida desinformation och falska nyheter. Vid de amerikanska presidentvalen 2016 och 2020 anklagades Ryssland för att försöka gynna Donald Trump genom att ligga bakom olika kampanjer på nätet. Men det är inte bara yttre krafter som lägger sig i. Många demokratier har genomgått stora politiska förändringar de senaste åren när nationalistiska, populistiska och radikalkonservativa rörelser vuxit i styrka. Fidesz i Ungern, Lega i Italien och Sverigedemokraterna i Sverige, är bara några exempel på sådana rörelser. Många har sin favoritförklaring till vad dessa partiers framgångar beror på, men i boken ”Demokratins skymning” pekar journalisten Anne Applebaum på en sak som förenar dessa olika rörelser och länder, nämligen internet och de sociala mediernas betydelse.

Det gamla medielandskapet, som dominerades av dagstidningar och rikstäckande TV-och radiokanaler, skapade förutsättningar för ett nationellt demokratiskt samtal. Men i och med de sociala medierna har detta samtal brutits upp och fragmentiseras. ”Folk har alltid haft olika åsikter. Nu har de olika fakta”, skriver Anne Applebaum dystert.

Ja, den digitala utvecklingen har sannerligen varit gynnsam för den ”nya högern”. Det kan man se även i Sverige. Här är Sverigedemokraterna det överlägset största partiet om man ser till antalet följare på Facebook. Alternativ för Sverige – ett utbrytarparti ur Sverigedemokraterna som fick 0,31 procent av rösterna i riksdagsvalet 2018 – har nästan dubbelt så många följare på Facebook som riksdagspartiet Liberalerna. Men beror dessa framgångar på en särskild skicklighet när det gäller att navigera i det nya medielandskapet? Nej, inte om man ska tro journalisterna Martin Gelin och Karin Pettersson. I boken ”Internet är trasigt – Silicon Valley och demokratins kris”, menar de att den populistiska högerns stora följarskaror snarare beror på de sociala mediernas affärsmodeller och algoritmer. Algoritmerna anpassar våra flöden utifrån vad vi interagerar med. Innehåll som skapar starka känslor ger mer interaktion, vilket leder till att vi får mer av samma sak våra flöden. Frågor som rör invandring och brottslighet upprör och engagerar och får därigenom stort genomslag, något som gynnat radikala krafter enligt författarna.

Den här kritiken mot hur sociala medier fungerar är knappast ny och den har populariserats i dokumentären ”The social dilemma” på Netflix. En del har avfärdat den som elitens rädsla för allt som är folkligt och oputsat. Andra har pekat på att allt prat om filterbubblor och polarisering är kraftigt överdrivet. Men oavsett vad så är det svårt att komma runt det faktum att ett fåtal stora företag har lyckats få en enorm makt över vår uppmärksamhet. Och det har gjort att diskussionen om vilket ansvar dessa företag egentligen har och hur detta ska regleras intensifierats.

Länge ville företagen i Silicon Valley se sig själva ungefär som telecom-företag; alltså företag som överför information mellan människor, snarare än som publicister med ansvar för innehållet. Men det är en princip som visat sig svår att upprätthålla när hat, hot och konspirationsteorier brett ut sig i flödena. För att komma tillrätta med problemen har företag som Facebook, Youtube och Twitter tagit fram egna communityregler. Men kraven på att de ska ta ett ännu större ansvar har vuxit sig allt starkare. Förra året genomförde flera stora företag, däribland Unilever, Starbucks och Coca-Cola, en annonsbojkott mot Facebook med motiveringen att företaget inte tagit krafttag mot rasism på sin plattform. För att blidka kritikerna införde Facebook en ”märkning” av kontroversiellt innehåll, något som också Twitter har infört. Men i samband med presidentvalet 2020 och den följande stormningen av Kapitolium gick de ännu längre. Efter att Donald Trump publicerat flera inlägg där han vägrade erkänna sig besegrad i presidentvalet stängdes han helt enkelt av från båda plattformarna.

Det var minst sagt omvälvande och strax därefter införde Facebook ett externt tillsynsråd som ska kunna ge vägledning och fatta beslut i principiellt viktiga frågor som rör innehåll på plattformen. Det nyinrättade rådet fick i uppdrag att bedöma huruvida Donald Trump skulle få börja publicera inlägg igen. Men i februari 2021 meddelade tillsynsrådet att den före detta presidenten inte är välkommen tillbaka till Facebook.

Att techföretagen raderar innehåll och blockerar användare som anses bryta mot deras communityregler har självklart väckt den radikala högerns vrede. De plattformar som tidigare erbjöd en möjlighet att runda traditionella medier och tala direkt till användarna anklagas nu för att vara ”woke”, vilket betyder ungefär detsamma som politiskt korrekt, och för att begränsa yttrandefriheten. Efter att Swebbtv raderades av från Youtube i december 2020, med hänvisning till kanalens spridning av konspiratoriskt innehåll om coronaviruset samt hatretorik, rasade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson på Twitter: ”Varför står regeringen och ser på när amerikanska teknikjättar censurerar det svenska politiska samtalet”.

Ingen verkar alltså längre nöjd. Techjättarnas dominans, otydligheten kring vad som gäller och företagens senfärdiga agerande har gjort att krav på lagstiftning nu också förs fram, särskilt på europeisk nivå. EU-kommissionären, den danska liberalen Margrethe Vestager, har gjort sig känd som en tuff kritiker av techbolagen och har kallats för allt från ”drak-dräparen” till ”Googles värsta mardröm”. Hon och EU-kommissionen vill nu införa nya regler för digitala tjänster. Dessa innebär bland annat ett ökat ansvar för företagen över vad som publiceras på deras plattformar samt att användare ska få möjlighet att överklaga en avstängning och borttagande av innehåll. Om dessa förslag blir verklighet skulle det innebära att det blir en starkare reglering kring de sociala medierna, istället för den situation som nu råder där det är mer är upp till företagen själva att bestämma.

Här står vi alltså nu – tio år efter den arabiska vårens digitala optimism. De stora techbolagen har skakat om samhällen och gamla hierarkier har rämnat. Men de gamla hierarkierna har ersatts med nya. Och nu höjs röster för att även dessa måste utmanas. För demokratins skull.

Christoffer Dahlin

Kulturskribent