Hantverket döljer inte hålen i manus

Atom Egoyans ”Hedersgästen”, en forcerad blandning av thriller och familjedrama, inleds med ett par slående bilder vars otydliga innebörd, likt det mesta i filmen, inte står klar förrän långt senare. Hela handlingen är som ett komplicerat pussel, invecklad i en besvärlig berättarstruktur som hoppar fram och tillbaka under ett antal år av huvudpersonernas liv.

Egentligen är sagda hälsoinspektör (spelad med mjuk emfas av David Thewlis) redan död när filmen börjar. Dess start- och knutpunkt är istället ett intimt samtal mellan dottern Veronica (Laysla De Oliveira) och den präst som skall hålla i faderns begravning. Medan Veronica delger personliga detaljer klarnar bilden av deras liv och hemligheter, vilket gradvis förvandlar historien till en sorts modern grekisk tragedi med psykoanalytiska förtecken.

Det delade huvudrollskapet mellan dottern och pappan, parat med de invecklade frågor som besvaras i parallella skikt, kan tyckas omfångsrikt men gör istället filmen svårfokuserad. Andra saker som trängs om utrymmet är en pojkvän som tagit livet av sig, en cancerdöd hustru, en innebränd älskarinna och en jättegammal kanin som tydligen har en väldigt viktig symbolfunktion.

Stämningen är omgärdad av mystik med vissa rötter i Hitchcock, men framför allt känns ”Hedersgästen” som en fåfäng upprepning av Egoyans egna filmer (här finns till och med en buss och busschaufför som spelar viktiga roller, likt ”Ljuva morgondag” från 1997). Regissörens intresse för hur saker inte alltid är som de synes fungerar åtminstone som en aktuell kommentar till post-sanningens era där ”rykten sprider sig som cancer”, som pappan säger vid ett tillfälle.

Med sin hantverksskicklighet försöker Egoyan nästla in tittaren så mycket i intrigtrasslet att man skall luras att köpa innehållet, men alltför många delar övertygar inte alls. När motivet framträder rycker man på axlarna. Och när den stackars gamla kaninen slutligen självdör är filmen farligt nära att göra detsamma.