Hanna Grahn: När ska samtiden koppla greppet om kulturlivet i Borås?

Nyligen intervjuade jag konstnären Sadaf Ahmadi om hennes konstprojekt i Frankrike under parollen ”Women, life, freedom”. Intervjun med den unga boråsaren kommer att stanna länge i mig. ”Min konst är ett vapen”, sa hon. I hennes verk träder det enorma upprorets dödsoffer fram.

I två år har Sadaf Ahmadi levt i Borås, men hon har ingen dialog med andra konstnärer här. Jag lovade att förmedla kontakter. Men med vem? När jag satt där i hennes vardagsrum på Östermalm blev det så tydligt, att Borås lider brist på både samtid och politisk diskussion i kulturen.

Vad gnäller jag om kanske någon av er tänker. Hans och Greta, vinterns stora föreställning på stadsteatern, handlar om fattiga barn och el som stängs av. På Abecita kan vi fortfarande se till exempel Pontus Hööks magnifika bilder, bland annat på ett av tvillingtornen som faller samman. Vad är samtid om inte det? Lagom till valet gav satirtecknaren och boråsaren Max Gustafson ut sin senaste bok ”Vem har tid med politik?” med udden riktad mot svensk inrikespolitik. De båda Boråsrevyerna kommer säkert att med önskvärd dråplighet kommentera energikris och annat. Ortens bästa poet höll en deltävling i Borås i november. Och när man åker på motorvägen mot Borås räcker konstnären Carolina Falkholts jättepenis ett trubbigt finger åt en.

Jag har säkert missat något här, mejla mig gärna och påminn. Och ja, jag förstår att jag ger mig ut på tunn is, men jag vidhåller att jag har en poäng. Kungliga Operan i Stockholm höll i februari den första återbruksoperan någonsin, där alla kläder hade inhandlats i second hand-affärer. I maj genomförde Göteborgsoperan, Göteborgs Symfoniker och Göteborg Wind Orchestra ett tio timmar långt musikmaraton för att samla pengar till Ukraina. När Folkteaterns framtid är hotad i Göteborg drar en folklig proteststorm igång. Namnunderskrifter samlas in och rest-in-peace-skyltar spikas upp på Järntorget.

Skulle samma sak ha hänt i Borås? Mitt svar är: knappast.

Varför finns det inte fler scenkvällar i Borås, där situationen i den religiösa livsfarliga diktaturen i Iran avhandlas, eller krigets vanvett i Ukraina? Var är underifrånperspektivet, föreningarna som ställer krav? Var är boråskonstnärerna som på något sätt hjälper mig att bearbeta att min generation kommer att dö i vetskap om att våra barn och barnbarn kommer att få det sämre än vi.

Jag vill se mer kultur som tacklar mig och kittlar mig, eller för den delen tröstar mig. Som hjälper mig att hantera livet i en värld där ett av årets nyord är permakris, en ständig kris alltså. Under 2023 önskar jag mig mer kris i Boråskulturen, eller aktivism om man så vill, mer politik. Helt enkelt, mer samtid i kulturen.

Men så rasslade det till i min mejlkorg före jul. Ida Burén, chef för kulturförvaltningen i Borås, mejlade. Hon var på jakt efter kontaktuppgifter till Sadaf Ahmadi och skrev: ”Både för att höra om det finns något vi på kulturförvaltningen kan göra för att stödja henne, och för att öppna dörrar/nätverka.”

Gott så! Det finns absolut kulturhändelser i Borås som ger min svartsynthet en match.