Hanna Grahn: Kulturen är det nya svarta

De bjuder också på tre av Led Zeppelins gamla låtar, som får mig att gå hem och läsa på. Led Zeppelins ”When The Levee breaks” bygger i sin tur på Kansas Joe McCoy and Memphis Minnies låt från 1929. Den handlar om den katastrofala översvämningen av Mississippifloden två år tidigare.

I Dalhalla kommer förtvivlan och ursinne ut genom Alison Krauss och Stuart Duncans ödesmättade och malande fioler. 2022 har de något att berätta för oss. Det är som ett piskrapp av sanning från ett sekel till ett annat. Det vi människor gör med vår värld får förödande konsekvenser.

Det är krig i Europa, hotet från kärnvapen är verkligt, världsekonomin är i gungning och klimatförändringarna blir allt mer påtagliga. Samtidigt, i Sveriges riksdag, kliver SD:s nya riksdagsledamot Elsa Widding fram och påstår att den pågående klimatkrisen saknar vetenskapligt stöd. Lögner och hittepå sprids skamlöst som sanningar. Jag försöker lära mig att hantera känslan av att världen är på väg att bli galen.

Kulturens roll går inte att slå fast en gång för alla. Nu ska Sveriges nya regering ta fram en kulturkanon enligt Tidöavtalet. Absolut att det är bra att diskutera betydande kulturella verk, den diskussionen pågår väl alltid på ett eller annat sätt. Det frapperande är att nya kulturministern Parisa Liljestrand (M) inte vet vad en kulturkanon ska användas till. Det ska en utredning slå fast, säger hon. Samtidigt talar hon i intervjuer om att kulturen har en förmåga att ena människor, som om det i sig självt är något att sträva efter.

Fyra partier (M, KD, L och SD) skriver alltså under för en kulturkanon, men vet inte varför. I bakgrunden mullrar Sverigedemokraternas nationalistiska kultursyn, det är framför allt SD som vill ha en kulturkanon. Men en kulturkanon som syftar till att bygga en nation, är sin egen inneboende motsägelse. Kulturen har ingen nationalitet. Och om den skulle haft det så är nationell identitet hur som helst något som hela tiden förändras. Kulturen är mångfaldig; den lever, diskuterar, bearbetar, förklarar och ifrågasätter.

Aldrig har väl kulturpolitiken och idédebatten känts så här angelägen. Frågor som nationell identitet, klimatförändringarna, kulturkanon eller om du så vill skolavslutningar i kyrkan och exempelvis synen på abort och religion, klyver det politiska landskapet i nya dimensioner.

Den klassiska politiska vänster-höger-konflikten som fokuserar ekonomiska förutsättningar kan inte ensamt ge alla svar. Kulturfrågorna handlar om hur vi ska leva våra liv. Andreas Johansson Heinö skriver i sin nya bok ”Anteckningar från kulturkriget” att det handlar om ”frågor som är mycket viktiga, faktiskt bokstavligen existentiella”.

Kulturen är det nya svarta, och nu vänds blickarna mot kommuner och regioner vars pengar är en viktig möjliggörare. Ett råd till Parisa Liljestrand är att visa att hon fullt ut förstår att kulturen på sikt bärs så mycket starkare av replokaler, teaterscener, konstnärsgrupper, skolbibliotek och ett levande föreningsliv, än av en fastslagen kanon.