Halsbrytande karikatyr över mänsklighetens tillstånd

Som bekräftelse på ovanstående, eller möjligen lindring, kan man nog räkna in komedin ”Perplex”, vars gestaltning av tillståndets skröplighet blir till en överdådig karikatyr. Författaren Marius von Mayenburg, tillika dramaturg och regissör, är hemmahörande i Tyskland och spelas runt om på världens scener. Han är således en väletablerad dramatiker med verk som bland annat karakteriserats som surrealistisk folkteater, ofta med öppna slut som lika ofta präglas av kaos.

Katrine Gjerding har arrangerat en enkel scenografi, föreställande ett spatiöst möblerat vardagsrum med en projektion av grönskande trädgård som fond. Av och till skyms den senare av glittrande stanniolremsor. Till detta kommer den viktiga och varierande ljussättningen, som snabbt ger scenrummet skiftande karaktärer.

I denna miljö har regissören Viktor Tjerneld tillsammans med skådespelarna åstadkommit en tempofylld - och mycket rolig - föreställning, där den ena osannolikheten följer på den andra. I sammanhanget blir därför ingen särskild förvånad över att de fyra skådespelarna uppträder under sina ”riktiga” namn.

Allt börjar med Linns och Rasmus hemkomst efter en tids semester. Småningom uppdagas att grannarna, Elin och Mikael, bor i deras hem, något som inleder en kavalkad av förvandlingar, osäkerheter, missförstånd… Till exempel blir Rasmus liten pojke, Mikael uppträder som älg och blir som sådan föremål för den nu vuxne Rasmus förälskelse, Elin öppnar en konservburk med tänderna och har dessförinnan föreställt en isländsk vulkan medan Elin nöjt sig med att vara viking.

Egendomligt nog tycks de fyra underordna sig denna verklighet ständigt på glid med förändrade relationer, förändrade identiteter. Med sinne också för det sceniskt verkningsfulla har von Mayenburg tillfogat ett mystiskt paket som väcker publikens nyfikenhet. När det slutligen öppnas frågar man sig om inte världen därmed utökats med en femte dimension. Mer bör inte här avslöjas om paketinnehållet.

Det förekommer även inslag i skådespelet som kunde kallas för metateater, det vill säga att pjäsen kommenterar sig själv. Så återkommer teatertermen ”den fjärde väggen”, den osynliga vägg hos scenrummet som vetter mot salongen. Eller de illusionsbrytande moment i slutscenen som minner om Bertold Brechts så kallade fjärmningseffekter, detaljer i framställningen som skulle påminna publiken om att det rörde sig om teater med ett innehåll att reflektera över.

Slutscenen, vars innehåll vi heller inte bör avslöja, låter därmed verklighetsförskjutningen kulminera i en föreställning med ohöljd komik och lysande ensemblespel.