Grimes nya skiva– ett nästintill felfritt konceptalbum
Grimes
Album: Miss_Anthropocene
Bolag: 4AD/Playgound
Alternativ
Claire Boucher, eller rättare sagt C som hon lagligt ändrade sitt födelsenamn till förra året, gör det mesta en musiker kan göra. Producent, låtskrivare, sångare… och mamma till Elon Musks nästa barn. När förhållandet mellan Grimes och Musk offentliggjordes på Met-galan 2018 exploderade internet. Paret har dubbats till kung och drottning av Mars, och när Grimes avslöjade att hon är gravid med Musks sjätte barn började det ryktas om ifall barnet skulle komma ut som en alien.
Första gången jag lyssnade på Grimes var för åtta år sedan, precis när “Visions” hade släppts. “Oblivion” är fortfarande en av 2010-talets bästa låtar, vars lyrik följer en ensam kvinna som ska ta sig hem mitt i natten med vassa nycklar som enda hjälp vid självförsvar, och en mörk rädsla för att bli påhoppad av okända män. Det fanns ett mörker på “Visions”, ett politiskt medvetande som bottnade i kvinnors sexualisering och äganderätten till sin egen kropp. Uppföljaren “Art Angels” var mycket mer upplyftande, och “Visions” mörka witch house övergavs.
”Till och med när Grimes cosplayar som Taylor Swift på ”Delete forever” är det förvånansvärt bra.”
Förra året fick vi äntligen ett smakprov av “Miss_Anthropocene” med singeln “We appreciate power”. Grimes gjorde precis det jag önskade hon skulle göra; hon övergav bubbelgumpopen från Art Angels och vände fullständigt till industriell nu-metal som liknas vid Nine Inch Nails allra bästa. Det är ett nästintill felfritt konceptalbum, där utgångspunkten är klimatförändringens gudinna som flyger in över jorden och blickar över förstörda, industriella spökstäder. Till och med när Grimes cosplayar som Taylor Swift på ”Delete forever” är det förvånansvärt bra.
“My name is dark”, “New gods” och “4ÆM” är obligatorisk lyssning för dess svala, eleganta ljudbild och Grimes hypnotiska och spöklika röst. “Miss_Anthropocene” är som om en cyberversion av Enya skulle ha en flört med Aphex Twin, med Trent Reznor som romans vid sidan av. Vid det här laget är det lika bra att kalla det vad det egentligen är: det är episkt. Ett av årets mest välproducerade och genomtänkta album hittills.
