Gradvalls ABBA-biografi handlar mer om gruppens sammanhang än själva musiken

”Vi gjorde vemod undercover.” Orden är Benny Anderssons, och en träffande beskrivning av ABBA:s musik. Som bäst är den mångårige musikjournalisten Jan Gradvalls bok just när den handlar om musiken. Om låtskriveriet, om texterna på ”bad English”, om hur ”tjejernas” röster, Agnetha Fältskogs sopran och Anni-Frid Lyngstads mezzosopran, skapade ett unikt sound.

När det kommer ett citat ur en låt testar jag. Kan jag nynna melodin? Ja, nästan varenda gång.

Men boken handlar inte i huvudsak om musiken. Faktiskt inte heller om ABBA. På ett sätt är det skönt att slippa en typisk, kronologisk musikbiografi. På ett annat sätt märkligt att få nästan lika mycket bakgrundsinformation om en brittisk musikjournalist eller manusförfattaren till ”Mamma mia!” som om själva abborna. Det som skiner igenom och ändå gör det till rätt trivsam läsning är Gradvalls kärlek till popmusiken.

Främst handlar det om tiden gruppen verkade i, men det finns flera långsökta kopplingar, som deras påstått stora avtryck på postpunken, och utsvävningar om en australiensisk hjärnkirurg eller svensk pizza. Andra långa utvikningar, till exempel om dansband och raggare, bidrar till att placera ABBA i en kontext. Gradvall visar kluvenheten i sjuttiotalets svenska kulturliv, och hur det ogina mottagandet av en svensk popexport påverkat. Trots mängden information blir det ändå inte särskilt djupgående.

”Vemod undercover” är inte som förlaget påstår den ”definitiva boken om ABBA”, utan snarare en bok om sammanhangen kring dem. Och lika mycket Gradvalls kärleksförklaring till ABBA. Kanske är det därför de korta intervjuerna med medlemmarna blivit så artiga och idoliserande.