”Gästen” är en skicklig gestaltning av det som döljer sig under den perfekta ytan

”Gästen” är till sin konstruktion enkel: 22-åriga Alex blir dumpad av sin betydligt äldre pojkvän Simon efter en incident på en fest i hans hus på Long Island. Utan några egna pengar har hon ingenstans att ta vägen eftersom hon lever på att vara flickvän till äldre män. Övertygad att Simon kommer att ta tillbaka henne på hans Labor Day-fest en vecka senare, behöver Alex hitta ett sätt att stanna kvar på ön tills dess.

Det är ett slags skev flanörroman, där Alex samvetslöst ljuger sig fram mellan platser och människor för att kunna stanna på Long Island. Hon iakttar, hittar svagheter och förvandlar sig därefter snabbt till den passande pusselbiten: kompisen, barnflickan, flickvännen. Tills någon kommer på henne, då drar hon vidare. Emma Cline är otroligt skicklig på att gestalta Alex stigande desperation; dels genom den jäktiga prosan, dels genom det sätt hon gestaltar kontrasterna mellan Long Islands perfekt rika, rena människor och Alex fattiga smuts och ständiga tvättande, klämmande av finnar, petande i inåtväxande hårstrån.

Erik MacQueens svenska översättning följer Emma Clines text tätt i interpunktion, vilket är nödvändigt för att gestalta Alex rätt. Däremot tycker jag att MacQueen är onödigt slarvig i ordvalen, och det handlar inte bara om estetiska val, utan om betydelseskiljande. Det är som om MacQueen hela tiden valt den snabbaste vägen till svenskan utan att reflektera över Clines stilnivå och intention. ”From here, the sand was immaculate.” blir till exempel i MacQueens översättning ”Härifrån var sanden helt slät.” Men ordet ”immaculate” har dels en mer exakt betydelse än ”helt slät”, dels andra konnotationer som är centrala i Clines berättelse om yta, perfektion och smuts. ”Spirited away” är inte heller ”forsla bort”, utan betyder ”to remove without anyone's noticing”, vilket också är mycket betydelsefullt för hur Alex senare agerar.

Och nej, jag är inte illvillig och radar upp de enstaka misstag jag hittar. Jag snubblar i den svenska texten på var och varannan sida och tvingas jämföra med originalet för att klura ut vad Cline egentligen menar. Man skulle kunna önska mer av både förlag, redaktör och översättare. Här har det gått för fort.

Sin enkla konstruktion till trots: ”Gästen” är en otroligt slug roman, i klass med Ottessa Moshfeghs ”Ett år av vila och avkoppling”. Emma Cline är så skicklig på att fånga både det som döljer sig under en perfekt yta och maktspelet mellan män och kvinnor, där både män och kvinnor utnyttjar varandra för att överleva – fast på olika sätt. Det är skildrat äckligt precist, ner till minsta perfekta Long Island-sandkorn som fastnat mellan skinkorna. Usch, vad det kliar!