Fysisk teater om konsten att vara kvinna

”Att vara kvinna är att vara en paria, som aldrig kan höja sig ur sin kast. Att jag är kvinna har varit mitt livs förbannelse.”

Så skriver Victoria Benedictsson i novellen ”Ur mörkret”, en av de mest klarsynta och samtidigt med kontrollerad förtvivlan genomförda skildringarna av hur det kunde upplevas att vara kvinna i det sena 1800-tal, som vid modernitetens tröskel ändå utgjorde ett bastant patriarkat, där gifta kvinnor var omyndiga och ett oändligt begåvningskapital gick till spillo.

Med textmaterial från Victoria Benedictssons dagböcker iscensätter nu Mattias Nordkvist detta underordnade och plågsamma tillstånd. Han gör det iförd trång svart klänning med turnyr, en sån där kudde ovanför rumpan som gör denna oformligt klumpig och ger ett särdeles obekvämt intryck.

I denna klänning kavar och drar Mattias Nordkvist, förgäves försöker han vrida sig ur den som vore den en tvångströja. Föreställningen är fysisk och expressiv, den står i den teatertradition som sedan 1920-talet rört sig vid sidan om den dominerande naturalistiska spelstilen, och där just det fysiska utlevandet och kroppen som känslans instrument står för den sceniska aktionen som får en ritualartad karaktär.

Det är alltså mycket tvång, instängdhet och hämningar som kommer till uttryck, men också upproriskhet. Victoria Benedictsson kunde förhålla sig analytiskt till det förtryck kvinnor utsattes för, så mycket svårare då att känna sig sakna möjligheter att ta sig ur det. Mattias Nordkvist skriver ibland med handen i luften de repliker han uttalar, han kan kasta sig på golvet och med krita raspa fram till exempel ”Jag är litteraturens underklass.”

Olyckligt gift, olyckligt förälskad, stäckt i sin bana, tog Victoria Benedictsson sitt liv på ett hotellrum i Köpenhamn. Den berömda rakkniven får blänka till också här. Det finns ett samband mellan liv, död och dikt.