Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Frida Hyvönen på inre resa

Existentiellt från start till stopp, men Hyvönens förmåga att ta ner orden på jorden öppnar upp lyssningen, skriver BT:s recensent Karin Grönroos om Frida Hyvönens nya album ”Dream of independence”.
Frida Hyvönen återvänder till engelskan på ”Dream of independence”.
Frida Hyvönen återvänder till engelskan på ”Dream of independence”.
Foto: Studio Biblom Hjelte

Pop

Frida Hyvönen

Album: Dream of independence
Skivbolag: RMW Grammofon

Efter det senaste, hyllade albumet ”Kvinnor och barn” från 2016 har Frida Hyvönen nu valt att återvända till engelskan. Fortfarande med berättandet i fokus, men med blicken mot livet och det mänskliga snarare än det smalare vardagsperspektivet.

Ja, det är något med den musikaliska paketeringen som gör att låtarna känns mer vidgade och mogna än tidigare. Allvarsamma. Samtidigt skvallrar skivans bakgrund om att detta är ett av Hyvönens mest personliga projekt hittills. Efter en i förtid avbruten psykoanalys föddes frågorna om det är möjligt att vara en individ och samtidigt ingå i en flock, och om leda och följa är varandras motsatser eller samma sak? Ämnena följde med till låtskrivarprocessen, med utrymme att växa och utforskas fritt.

”I’ve learned to keep my expectations low, and my standards high. I’ve built my life a dream of independence. But, heaven knows I am a follower, receptive and easily disturbed. And though I dodged a lot of bullets, just by keeping my impulses curbed, can I afford to let go now?”

Tonen sätts redan i det inledande titelspåret ”Dream of independence”, och löper sedan vidare genom teman som familjebildande, sex, fadersrelationer, döden och behovet av kreativt utlopp – även som mamma.

Existentiellt från start till stopp, och rent teoretiskt borde det hela landa i något ganska svårsmält. Men Frida Hyvönens förmåga att ta ner orden på jorden och måla upp scener öppnar upp lyssningen, utan att undergräva skärpan.

Som bäst blir det i spår som ”Abyss at bay”, ”Face face”, ”Head of the family”, ”Flock” och ”Sex”. Alla låtar med tydliga melodier, sinnesstämningar och texter som hittar rätt i balansen mellan ljudbilder och ämnen. Titlar med en tydlig riktning och som samarbetar fint med Hyvönens berättarkonst.

Men, mellan varven känns repertoaren också en aning ojämn. För även om det utforskande greppet är uppfriskande, rent tematiskt, så tjänar inte musiken lika mycket på att flanera runt.

Läs mer