Författare att bli inspirerad av
Tag och skriv!
Författare: Majgull Axelsson, Stina Stoor, Åsa Linderborg m.fl.
Förlag: Natur & Kultur
Genre: Antologi
Jag befinner mig mitt i en förlamande, ledsen och slösig skrivpanik när jag börjar läsa ”Tag och skriv!”, en hurtigt betitlad antologi om skrivande. Skrivpanik, inte därför att jag skriver så mycket utan därför att jag inte skriver. Alls.
Jag är en smula orolig att det ska bli värre av att läsa andra författare om skrivande, detta vårt arbete, tillika mångas fritidssysselsättning, räddning, terapi, ja, skrivande har så många olika funktioner att bara tanken på det gör mig matt. Men! Det blir inte värre!
I varsitt kapitel berättar Kristoffer ”Old Lean” Leandoer, Majgull Axelsson, Klas Östergren, Johan Theorin, Negar Naseh, Andrea Lundgren, Sven Olov Karlsson, Annika Norlin, Mats Strandberg, Åsa Linderborg, Stina Stoor, Nina Wähä, Åsa Moberg och Torbjörn Flygt om sitt skrivande. Kapitlen är uppdelade i att handla om hantverket, genrer och teman, samt ”författarlivet” (för mig är det för mycket kaffe och en oförmåga att hålla kvar stjärten på stolen, just nu) men rör sig fritt över mycket mer, förstås. Man kan inte bjuda in fjorton duktiga författare att skriva om skrivande och vänta sig något specifikt, en lärobok, en instruktion.
Lite rena tips förekommer, Nina Wähä skriver om skrivarkurser och Mats Strandberg om skräckgenren, men den som tror att den ska kunna komma undan det faktiska arbetet och den beståndsdel av det som inte går att lära sig utan måste lämnas över till ovissheten, magin, synkroniciteten, kommer att gå tomhänt. Det där man som skrivande människa vill åt, det som åtminstone för undertecknad kanske är hela poängen med att skriva, men som mänskliga varelser inte besitter någon som helst makt över. Ingen kan sätta ord på det för kunde vi det skulle skimret slockna.
Jag fastnar särskilt för Andrea Lundgrens kapitel ”Ner i grävlingsgrytet”, om hur hon liksom förvandlas och försvinner när hon arbetar.
”Där nere finns allt det andra också. Isvidden, skogarna jag går i, ramsorna jag kunde som barn, de dagar pappa var snäll och inte, där finns alla små djurnosar jag känt i handflatan, där finns ångestnätterna, mobbarna från mellanstadiet, texterna jag läser, där finns källaren vi gömde oss i, insekterna min syster samlade i burkar, där finns mammas mage och allt jag drömde innan jag blev människa, där finns rymden och stjärnorna och en tystnad som hotar att utplåna allt. Där finns mina tankar och idéer som små foster inneslutna i jorden. Där finns språket jag vill ska besitta mig. Det är dit ner jag vill, dit ner jag måste.”
”Det är hemskt att skriva, men det är också underbart.”
Det väcker skrivlust, visst!? Parat med avundsjuka på begåvningen.
Det är hemskt att skriva, men det är också underbart. Jag blir sugen på det där grävlingsgrytet, jag blir sugen på det lagliga ruset, igen. Åsa Linderborg skriver utmärkt om den aggressivitet som finns i det självbiografiska, ärligt och utan att kunna presentera svar på alla moraliska frågor.
En antologi att utmanas och inspireras av, och om du har svårt att ta till dig den uppmuntrande titeln: det är rolig, spännande läsning i vilket fall.
