Hanna Grahn: För närgångna intimvaxningar eller livsbejakande sorg?
För en som dagarna i ända omger sig av kritik är en rungande sågning alltid uppfriskande. Det ruskar liksom om. En sådan fick vi nyligen från litteraturrecensenten Jenny Teleman i Sveriges Radios ”Kulturnytt”. I princip slår Jenny Teleman fast att Lotta Olsson aldrig borde ha skrivit ”Jag som är kvar” om livet efter maken och barnboksförfattaren Ulf Nilssons bortgång.
Lotta Olsson var för övrigt med och sammanställde Ulf Nilssons ”En liten bok om konsten att dö”, som gavs ut förra året. Nu kommer hennes version om livet i dödens närhet.
Jenny Teleman menar att det viktigaste temat i boken ”är hur kåt författaren ofta känner sig”. Och konstaterar: ”Det blir mest bara konstigt faktiskt.” Hon anser att vi får följa med författaren när hon vaxar underlivet minst en gång för mycket, och påpekar att varje reaktion efter en människas död är intressant och förståelig. ”Men varje förbiilande tanke i en människas liv behöver inte bli en bok, ens om man råkar vara författare.”
Det finns inte enbart en läsning av litteratur. Litteraturen är större än så. Samma sak med kritiken.
”Samtidigt kan det mest grundläggande framstå som banalt, jag förstår det. Allt som har med sex och lust att göra är dessutom omvittnat svårt att beskriva med ord.”
Lotta Olsson bok recenserades av kritikernestorn och före detta kulturchefen Ingrid Elam, i Dagens Nyheter. Elam betecknar ”Jag som är kvar” både som livsbejakande och frimodig. Hon skriver: ”Lotta Olsson utforskar vad som händer med en människa när de hon älskat längst går bort, vad är det för ett jag som blir kvar? Hon känner efter, inte i huvudet, utan med handen mot sitt sköte. En frimodig gest i en berättelse om döden.”
Boken då? Ja, den är spretig och den lämnar ut, inte bara Lotta Olsson själv utan flera av hennes nära relationer. Den går väldigt nära. Jag läser det som att det är just detta avskalade Lotta Olsson vill åt. När någon som man älskar dör blir livet på ett sätt klarare, det mest väsentliga framträder tydligare. Och utan kroppen finns trots allt inget annat kvar heller, inte intellektet, inte tankarna eller relationerna.
Kvar för de som överlever är tomheten, och därefter en nymornad blick på världen.
Samtidigt kan det mest grundläggande lätt uppfattas som banalt, jag förstår det. Just därför är gapet mellan Teleman och Elam i det här fallet kanske inte så gigantiskt som man kan tro. Gränsen mellan det väsentliga och det triviala är inte knivskarp. Allt som har med sex och lust att göra är dessutom omvittnat svårt att beskriva med ord.
Efter att jag har läst ut boken tar jag det lilla klivet över på Elams sida. Lotta Olsson utforskar livet som finns kvar, vare sig hon vill eller inte. Hon blickar bakåt mot sina tidigare kärlekar, och mot sina föräldrar. Hon synar sin kropp och försöker leva i nuet, där hon får stå emot vanehandlingen att duka fram tre tallrikar. Nu är de bara två kvar, sonen och hon själv. Och så mannen då, som hon kallar J, och som hon sms:ar med.
Detta att livet går vidare är det mest smärtsamma och samtidigt det mest hoppfulla vi har att förhålla oss till, i relation till att människor man älskar går bort.
Fotnot: Ingrid Elam recenserar litteratur regelbundet i Borås Tidning.
