Kultur

Följsamt feelgood-drama med strålande Lassgård i huvudrollen

Filmrecension Artikeln publicerades
Rolf Lassgård som är filmens bärande pelare. Han utstrålar sådan mjuk trygghet att varje gång han syns i bild är som att svepas in i en varm filt, tycker Mats T Olsson.
Foto: OLA KJELBYE
Rolf Lassgård som är filmens bärande pelare. Han utstrålar sådan mjuk trygghet att varje gång han syns i bild är som att svepas in i en varm filt, tycker Mats T Olsson.

Rolf Lassgård skiner som transperson i ”Min pappa Marianne”. En värdig och genuin komma ut-skildring formaterad som en trevlig feelgoodfilm.

Min pappa Marianne

Dramakomedi

I rollerna: Hedda Stiernstedt, Rolf Lassgård m fl

Regi: Mårten Klingberg

För en stor andel filmtittare är skådespelaren Rolf Lassgård intimt förknippad med två succéroller. Som råbarkad hemvändarsnut i ”Jägarna” och suicidal surgubbe i ”En man som heter Ove”.

Därifrån till att spela transperson är ett spänstigt och delikat kliv. Med hänsyn till den generella kvalitetsnivån på dagens svenska film är du därmed ursäktad om tanken på Lassgård i klänning och mascara triggar farhågor om ofrivilligt humoristiska resultat.

Tack och lov är dramakomedin ”Min pappa Marianne”, i regi av Mårten Klingberg efter Ester Roxbergs självbiografiska bok, allt annat än ett klumpigt crossdressing-haveri. Den tar avstamp i att tillvaron kraschar för den journalistjobbsökande Hanna (Hedda Stiernstedt) när hon hittar sin pojkvän i säng med ”Becka från DN Kultur”. Utan arbete eller lägenhet flyttar hon hem till Alingsås för att bo hos mamma Eva (Lena Endre) och pappa Lasse (Rolf Lassgård). Som egentligen vill leva som Marianne. En hemlighet han nu, 60 år gammal, äntligen skall våga komma ut med.

Hannas perspektiv står i fokus där svårigheten att acceptera sin pappas kvinnliga sida är filmens drivmedel, men det är Lassgård som är dess bärande pelare. Han utstrålar sådan mjuk trygghet att varje gång han syns i bild är som att svepas in i en varm filt. Likaså är Lena Endre veteranproffsig i rollen som Eva. Hedda Stiernstedt har en spretigare uppgift med den känslostormande Hanna och gör det bra, även om hennes 28-åriga rollfigur ibland känns mer som 13. Betydligt sämre är ett par halvhjärtade biroller och några larviga uppläxningstendenser i dialogen.

Men det mesta i filmen sitter som en blommig damtunika i storlek XXL på Rolf Lassgård: följsamt och ur-gulligt. I ett särskilt fint ögonblick kliver han ut i sin villaträdgård i klänning och smink, märkbart lycklig. En symptomatisk scen för hur värdig och genuin ”Min pappa Marianne” känns, formaterad som en trevlig feelgood-film vars mindre skavanker överskuggas av huvudpersonens storvuxna, feminina gestalt.

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.