Kultur

Filmrecension: ”Queen & Slim” är svår att ta på allvar

Film Artikeln publicerades
Daniel Kaluuya och Jodie Turner-Smith flyr från brottsplatsen i
Foto: UIP
Daniel Kaluuya och Jodie Turner-Smith flyr från brottsplatsen i "Queen & Slim".

Suveränt soundtrack men bristfälligt manus. ”Queen & Slim” är en afroamerikansk ”Bonnie & Clyde” om ett bilburet par på flykt undan rättvisan.

Queen & Slim

Kriminaldrama

I rollerna: Daniel Kaluuya, Jodie Turner-Smith m fl

Regi: Melina Matsoukas

Bonnie & Clyde. Thelma & Louise. The Blues Brothers. Och nu bioaktuella Queen & Slim. Många är de normbrytande radarpar av varierande laglös dignitet som gett sig ut på vita dukens vägar i bilburna samhällsrevolter på flykt undan rättvisan. I ”Thelma & Louise” var patriarkatet måltavlan. I ”Queen & Slim” är det rasismen.

Resans bokstavliga startskott sker då Queen (Jodie Turner-Smith) och Slim (Daniel Kaluuya) stoppas av en ensam polis i den kalla Cleveland-kvällen efter en ljummen dejt. Situationen urartar och kvar på gatan ligger en död vit polisman, skjuten i självförsvar med sin tjänstepistol. Rädslan för rättssystemets behandling av två svarta misstänkta snutmördare tvingar dem att fly genom USA med sikte på Kuba och friheten.

Melina Matsoukas stilfulla långfilmsdebut borrar sig rakt in i den brännande frågan om rasistiskt polisvåld och Black Lives Matter-rörelsen. Hennes bakgrund som musikvideoregissör har tydliga återverkningar på filmens bästa stunder, när berättelsens framåtrörelse pausas i poetiska mellanrum med en drömlik känsla av att tid och rum upplöses. Matsoukas blick för miljöer och skådespelare gör också att Queen & Slims resa aldrig blir ointressant att fästa blicken vid.

I
Foto: UIP
I "Queen & Slim" tvingas huvudpersonerna fly efter en ödesdiger poliskontroll.

Än starkare är den ljudmässiga upplevelsen, med suveränt soundtrack av artister som Lauryn Hill och Duke Ellington. Musiken utgör en betydligt mer nyanserad ledsagare än filmens manus som omfattar framtunga klichéer och grava brister i psykologisk trovärdighet vid flera viktiga knutpunkter. Det kulminerar med ett explosivt klimax som landar helt fel i sin ansträngda konstruktion, alldeles oavsett sin fina ambition att bli en modern afroamerikansk spegling av ”Bonnie & Clyde”.

Givet är min bedömning utifrån den privilegierades distanserat objektiva perspektiv. Det medför en ökad immunitet mot filmens melodramatiska manipulationsknep, vilka lätt kan uppfattas som emotionell exploatering av en central samhällsfråga. Men rent objektivt hade det här kunnat bli en riktigt bra film. Nu är den istället väldigt svår att ta på fullt allvar.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.