Filmrecension: Levande om fyra ikoner

Manusförfattaren och regissören Kemp Powers skrev en pjäs om vad som kunde ha sagts mellan dessa fyra ikoner. Han har senare utökat manuset och skådespelaren Regina King ("If Beale street could talk", "Watchmen") har nu med stor framgång gjort sin långfilmsregidebut med materialet.

Visst är det till stor del filmad teater, men sällan har filmad teater varit så levande som här, med Kings kamera som smyger sig runt i rummet – då och då beger sig dock handlingen utanför hotellrummet. Vi möter Cassius Clay i boxningsringen, vi ser Cooke sjunga för en ointresserad publik, vi ser Brown bli förolämpad av en vit man som säger sig vara hans vän, men som inte släpper in svarta i sitt hus.

De fyra talar om just hur det är att vara svart i rasismens USA (även om Clay, Brown och Cooke är hyllade som yrkesmän förnedras de ständigt av det vita samhället), om framgångens pris och, inte minst, om vilket ansvar man som känd svart man har att göra sin röst hörd och slåss mot orättvisorna.

Malcolm X konfronterar Sam Cooke hårt – när han uppträder för en vit publik, gör han då inte kampen mot rasismen en otjänst? Grälet mellan dem är det mest laddade partiet i filmen.

Det är möjligt att det var så här mötet mellan de fyra vännerna såg ut, kanske var det inte det, kanske talade de egentligen om film och litteratur. Det är oväsentligt. Powers och King har gett oss en berättelse som tar oss närmare dessa fyra ikoniska personer och som samtidigt ger en bra och skrämmande bild av den rasism som fortfarande plågar USA.

Natten slutar med att Clay tillkännager att han har blivit muslim och nu heter Muhammad Ali. Han blev den mest kände tungviktsboxaren någonsin. Två av de andra, Sam Cooke och Malcolm X, skulle vara döda inom ett år, båda mördade. Jim Brown blev framgångsrik actionstjärna.