Filmrecension: En familjefars framtidskrig

Före detta soldaten Dan Forester (Chris Pratt) har sadlat om till gymnasielärare och är den pappigaste pappan man kan tänka sig till sin lilla dotter. Kanske för att hans egen farsa lämnade honom när han var liten.

Detta lär vi oss i öppningsscenen då Dan och hans fru huserar en fest där gästerna kollar på fotbolls-VM. En udda fritidsaktivitet för amerikaner som oftast bara bryr sig om sina egna sporter, men som går i linje med resten av filmens globala ambitioner.

Plötsligt dyker en portal upp mitt på fotbollsplanen. Ut vandrar ett gäng soldater med allvarliga nunor. De har rest från 30 år in i framtiden där utomjordingar har invaderat jorden och kriget håller på att förloras. Det krävs en världsomfattande värvning av civila som kan skickas till framtiden som kanonmat.

För första gången någonsin måste människan enas mot en gemensam fiende, förklarar militären (om man inte räknar med "Independence day", "War of the worlds" och hundratals andra science fiction-rullar).

För att inte störa tidslinjen kan endast folk som redan har dött i framtiden rekryteras för självmordsuppdraget, vilket innebär att Dan tvingas leda en samling 40-plussare utan erfarenhet när de landar i ett brinnande Miami.

De tentakelförsedda utomjordingarna liknar stora insekter och "The tomorrow war" påminner stundtals om en dummare "Starship troopers" (1997), minus kritiken mot amerikanska militärens fascistiska drag.

"The tomorrow war" är heller inte nationalpatriotisk propaganda, utan faller in i en allt mer populär genre: den domesticerade mannen som åter igen förvandlas till krigare. Ett koncept som nyligen gjordes mer kompetent i hämndthrillern "Nobody".

"The tomorrow war" bjuder på dyra explosioner och överdådiga datoranimeringar. En episk slutstrid mot en insektsdrottning i Rysslands snötäckta berg är hisnande. Tyvärr kan det inte rädda filmen från ett lågt betyg.

De logiska (tids)luckorna, men framförallt de segdragna och sentimentala far och dotter-scenerna mellan actionmomenten får mig ofta att undra om mänskligheten ens förtjänar räddning.