Filmrecension: Barnarbete i drömfabriken

Lindsay Lohan, Britney Spears, Gary Coleman, Corey Feldman, River Phoenix. Listan kan göras lång över barnstjärnor som förlorat sig själva i en bransch där alla vuxna beter sig som eviga kids.

20 000 barn om året går på auditions i Hollywood, av dem får 95 procent aldrig någon återkoppling, berättar en textskylt. Pressen på de som faktiskt lyckas boka ett jobb är förstås stratosfärisk. "Showbiz kids" följer ett par grovjobbande familjer där barnen börjat nå framgång men där ingenting är garanterat. Det är ett hårt jobb och föräldrarna pendlar mellan att verka sympatiska och besatta. Allt verkar ändå lite bättre i dag än på 1920-talet när stumfilmsstjärnan Diana Serra Cary, känd som "Baby Peggy", drog in miljoner åt filmbolagen. I "Showbiz kids" berättar hon om hur hon sällan fick riktiga pengar för sitt arbete – och blev blåst på det som blev över av sina föräldrar.

Filmaren Alex Winter (som själv slog igenom som barnskådis och blev känd i "Bill och Ted") tar i filmen upp att många ungdomar i Hollywood systematiskt har groomats av pedofiler. Tyvärr är anslaget lite för generaliserande och korthugget. Nyhetsrubriker från metoo-anklagelser varvas med intervjuer med kända barnstjärnor som nu är vuxna. Bland andra intervjuas Evan Rachel Wood, som slog igenom i filmen "Thirteen" (2003). Hon står för några av dokumentärens bättre citat. Enligt henne är en uppväxt i drömfabriken "som en tävling om vem som klarar av att utstå mest övergrepp" eftersom det alltid står någon annan bakom dig som är villig att göra det.

Ändå saknas ett tydligare vittnesmål, en vassare vinkel och en måltavla. Vem eller vilka är egentligen ansvariga för den här destruktiva kulturen? De flesta intervjupersoner verkar överens om att det är en kultur som alla känner till, men Alex Winter gräver inte tillräckligt djupt i den för att motivera en hel dokumentär.