GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Fascinerande roman om uppbrott och ensamhet

Sara Villius nya roman ”Paradis” tar vid där den förra slutade. Det är ett romanbygge värt många läsare, menar Stefan Eklund.
Bokrecension • Publicerad 22 oktober 2022
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Sara Villius, uppvuxen i Borås, har skrivit en roman värd många läsare, menar Stefan Eklund.
Sara Villius, uppvuxen i Borås, har skrivit en roman värd många läsare, menar Stefan Eklund.Foto: Norstedts
Roman

Paradis

Författare: Sara Villius

Förlag: Norstedts

Halvvägs in i romanen hör berättarjaget i Sara Villius roman ”Paradis” ljudet av fåglar genom ett öppet fönster. En bil kör förbi på gatan utanför och hon känner plötsligt en längtan efter att kunna titta på någon och känna att allt är som vanligt, att allt är som det ska.

Men det är det inte. Kvinnan i ”Paradis” genomgår en kris efter en skilsmässa. Hon är psykiskt nedbruten, letar efter en mening, försöker ta hand om sina barn varannan vecka. Hon söker vård och hänvisas till gruppterapi tillsammans med andra utsatta kvinnor.

Men hon är också författare. Boken vi läser skriver hon samtidigt. Det finns en elegant metanivå i romanen som förstärker realismen i texten.

Det gjorde det också i Sara Villius förra roman, den uppmärksammade ”Madonna” (2019), som skildrade ett äktenskap i upplösning och en kvinna som desperat längtade efter att bli sedd. ”Paradis” är en fortsättning på den. Vi får följa samma kvinna och hennes kamp för att bli hel efter den brutna relationen. Det är närgånget beskrivet, stundtals plågsamt ångestladdat, men aldrig ointressant. Vi kliver in i ett liv med alla dess komplikationer och sorger.

Sara Villius håller samma höga stilnivå i den här romanen som i den förra. Ett rakt, närmast korthugget, registrerande språk kombinerat med en förmåga att ladda vardagliga detaljer med stark närvaro. Som i de återkommande skildringarna av hur romanjaget försöker få ordning på trädgården i det hus hon snart ska lämna. Hon skriver om det arbetet. Varför det? Det är ett sätt att ta farväl.

”Det är närgånget beskrivet, stundtals plågsamt ångestladdat, men aldrig ointressant. Vi kliver in i ett liv med alla dess komplikationer och sorger.”

”Paradis” är en fascinerande berättelse om ett sårigt uppbrott och svårigheten att därefter skapa om sig själv, som kvinna, ensamstående mamma och att hantera den ensamhet som följer.

Det blir till slut en intressant vändning i romanen som jag inte ska säga för mycket om. Berättaren får ett vistelsestipendium på en ö där hon ska arbeta med den bok vi läser. Där händer något. Bokens titel, ”Paradis”, är inte nödvändigtvis ironisk, så mycket kan jag avslöja. Minnen från livet med en man som svek henne och som hon svek återkommer genom hela texten, men alltmer sedda i ett nytt ljus.

Och slutraderna är vackert symbolladdade, det finns ett hopp. Det gör inte romanen mindre intressant. Tvärtom. När man lägger ”Madonna” och ”Paradis” bredvid varandra har man en berörande berättelse om en kvinna som slåss för ett liv i egen kraft, bortom det omgivande samhällets tvingande definitioner. Det är ett imponerande romanbygge värt många läsare.

Stefan EklundSkicka e-post
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.