Det är intressant att notera att boken alltså är skriven flera år innan covid-19 lamslog världen och framtvingade en ny och betydligt mer instängd tillvaro. Kanske är den genomgående känslan av instängdhet därför mer bekant för den som läser boken i dag.

Schweblin bjuder hur som helst in läsarna till sju olika miniatyrvärldar och låser sedan dörren bakom dem. I en av dem tar sig berättarens mor in i andras hem för att korrigera missprydande inredning, i en annan får vi följa en dement kvinnas alltmer tilltagande paranoiska förhållningssätt gentemot grannskapet, i en tredje får huvudpersonen helt enkelt nog av maken och hemmet och ger sig planlöst ut iklädd morgonrock och med en blöt handduk om håret.

Människorna som skildras sitter på olika vis fast i sina livssituationer utan förmåga att kunna bryta sig loss. Detta samtidigt som novellerna är häpnadsväckande oförutsägbara. Det gemensamma är också hur skickligt Schweblin, med hjälp av ett rakt och lakoniskt språkbruk, skapar akustik mellan raderna. Som i denna lilla scen från en pantbank till exempel:

Mannen ställde fram en liten elektrisk våg.

”Ni kan få trettio dollar för den.”

Det dröjde några sekunder innan hon svarade.

”Det är min vigselring.”

Och mannen sa:

”Det är vad den är värd.”

Avundas månde Hemingway. Och avslutningsvis förtjänar Lisa Benks lika utsökta som kongeniala formgivning ett särskilt omnämnande. Den skapar utan tvekan ett perfekt hem åt denna fascinerande novellkonst.