Farväl, Falkenberg – och på återseende
Domicile
Fotobok
Av: Jerker Andersson
Förlag: Jerker Anderssons Förlag
Fotografen Jerker Anderssons bok ”Domicile” är en tidsvandring i hans uppväxtområde i Falkenberg. Han levde där mellan åren 1966 och 1976 och bilderna är tagna mellan 2006 och 2016. Andersson har tidigare bland annat gett ut fotoboksserien ”Phone diary”, vilket också var en kringresande utställning som landade på Rydals museum våren 2019.
Det är märkligt. Trots att bilderna i boken är i gråskala och öde – en järnväg i skogen, små bostadshus i villaområden, så känner jag trygghet när jag betraktar dem. Kanske för att Falkenberg och Kinna, där jag själv växte upp, inte ter sig allt för olika. Nedklottrade elskåp och flaggor på svaj. Bruna tegelvillor på rad. Häckar och altaner med vita plastmöbler. Paraboler och trästaket. Och i slutet, den falkenbergska kusten. I slutet av boken berättar Jerker Andersson också om området, det nedlagda järnvägsspåret och varför en tallskog anlades i öster.
Det är vid första anblick en modest – men icke desto mindre vacker – fotobok, kanske för dess mjuka gråskala som får allt att se lite ut som att man tittar på det precis efter att ha vaknat, innan man har hunnit gnugga sig ordentligt i ögonen så allt känns fortfarande lite, lite suddigt. Den ämnar redogöra den långsamma förändringen från det kollektivistiska till det individualistiska, och när man betraktar bilderna lite närmre blir det tydligt. Som när människor byggde de tidigare förbjudna staketen mellan sina tomter och därmed tydligt begränsade dem. Jag tänker på historier jag hört om konflikter grannar emellan kring huruvida ett staket inskränker på den andres tomt eller inte. Jerker Anderssons foton visar denna förändring lika lugnt och stilla som den skett.
”Vissa av tomterna på Jerker Anderssons bilder har så höga häckar att det enda som går att skönja på huset där bakom är taket.”
Det syns inte en enda människa. Ofrivilligt tidsenligt, nu när covid-19 får oss att stanna inne och ta än mer avstånd från varandra än innan. Men i det här fallet blir det också talande för den sociala distansering som skett i vardagen även innan coronavirusets intåg. Artiga tystnader mellan främlingar på busshållplatser och vänlighet nästan som en motsats till gästvänlighet. Att bygga ett staket för att kunna vinka till någon på andra sidan, men utan att öppna upp och släppa in varandra. Vissa av tomterna på Jerker Anderssons bilder har så höga häckar att det enda som går att skönja på huset där bakom är taket.
Ibland blir jag nästan provocerad när jag bläddrar bland fotona – de bruna tegelvillorna tycks ju aldrig ta slut. Villakvarterens eviga limbo.