GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Fartfylld skräckmusikal som aldrig blir tråkig

När skräckmusikalen ”Little shop of horrors” väcks till liv på Göteborgs stadsteater är det i en färggrann, gospeldränkt och dansant tappning med precis lagom mycket svärta.
Publicerad 6 april 2019
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Foto: Ola Kjelbye

Musikalen ”Little shop of horrors” följer butiksbiträdet Seymor, som en dag hittar en märklig planta. Dess annorlunda utseende skapar snabbt välbehövlig uppmärksamhet för den lilla blombutiken, men efter att Seymor har matat den med sitt eget blod går det snabbt utför. På Göteborgs stadsteaters scen får den i dag klassiska skräckhistorien nytt liv med helt nya svenska låttexter av Ebbot Lundberg. Dessa känns fräscha och naturliga, och både den talade dialogen och låtarna har i stort sett tvättats helt rena från amerikanska uttryck, som annars lätt glöms kvar när en musikal översätts från engelska.

Extra kul är att tre tidigare medlemmar från Lundbergs band Soundtrack of our lives är del av musikalens band, som har integrerats på scenen på ett synnerligen lysande sätt i en hög av sopor. Resten av scenbilden består framförallt av skitig betong – och ännu mer sopor. Teaterns snurrande scen används på ett effektivt sätt för att spegla filmmusikalens ruffiga stämning i det smutsiga och nedgångna kvarteret det utspelas i.

I fokus på scenen är så klart den utomjordiska plantan Audrey II, (döpt efter Seymors hemliga kärlek och kollega). Till skillnad från resten av scentekniken är plantan rejält low tech, framförallt skött med handkraft. En till en början ganska söt skapelse, men inom loppet av ett par scener har den tiodubblat sin storlek. Rollen framförs av soulsångerskan Jaqee, som gör en megacool musikaldebut med kraftfull röst och effektfullt skrämmande minspel. Hennes partier framförs på engelska, vilket ger en utomjordisk känsla och skapar en kul kontrast till den svensktalande Seymor, spelad av Emil Ljungestig. Han och Eline Høyer som Audrey har båda komisk tajming och precis lagom mycket svärta för att skänka en extra dimension till sina trasiga karaktärer. Sven-Åke Gustafsson förkroppsligar med en kudde på magen den tragiska figuren Mr Muchnik, och Eric Ericsson är övertygande läskig som den sadistiske tandläkaren. De backas upp av de tre gospelsjungande skolflickorna (Julia Forssell, Emma Andersson och Kiralina Salandy) samt en stark dans- och körensemble som förstärker stämningen och skapar en sömlös övergång mellan scenerna.

Göteborgs stadsteaters uppsättning av den klassiska skräckmusikalen är fartfylld, snygg och aldrig tråkig. Uppsättningen mixar enkla komiska poänger med skitig verklighet, och lyfter med sitt öppna slut fram en viktig eftertanke om vad vår besatthet av social status kan driva oss till.

Elin Thornberg
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.