Färgglad sorg fyller Sara Stridsbergs barnbok
Dyksommar
Bilderbok
Dyksommar
Text: Sara Stridsberg
Bild: Sara Lundberg
Förlag: Mirando
När jag läste Sara Stridsbergs ”Beckomberga – ode till min familj” blev jag helt gripen. Skönlitteraturen, när den är välskriven, tycks vara den bästa skildraren av psykiska tillstånd, från Senecas Medea till dagens barnlitteratur!
Stridsbergs och Lundbergs bilderbok med den smått magiska titeln ”Dyksommar”, börjar med en målerisk frukostbordsbild med ett hål i:
”En dag är han som var min pappa bara borta. Det var som om någon hade klippt ut honom ur verkligheten. Det var ett hål där han brukade sitta vid frukostbordet.”
Den som här är en lycklig icke läskunnig person får den färgglada hela sorgsenheten över sig. Ja, det kan låta märkligt att en färgrik målning kan utstråla en sådan sorg och saknad. Men kökets färger finns ju där även utan en pappa vars stol är röd och tom.
I fotoalbumet finns en glad och lekande pappa kvar men var han är nu får Zoe inte veta med en gång.
Han är på en sluten mentalavdelning och verkar inte ens vilja komma hem, inte ha besök… Men Zoe ger sig inte, hon åker till sjukhuset helt ensam, fast hon inte hittar pappa någonstans. Men där finns en annan patient, en simmerska som man kan dykträna med, från parksoffan ner i gräset!
Flickan och kvinnan, båda i livsröda baddräkter, sveper i böljande vågrörelser över hela bilduppslaget och det är nästan omöjligt att inte tänka på Nils Dardels döende dandy. Fast kanske kan man dyka sig upp till livet igen och att vara på botten är inte så himla farligt.
