Ett vakande öga som lyssnar

Han tar emot på stadsteatern i Borås. Han är en sådan där kille man skulle vilja ha vid sidan om sig på en lång flygtur.

Då skulle han kunna berätta om Bratislava, där han är född och uppvuxen. Han skulle kunna berätta om Sovjets intåg i Tjeckoslovakien 1968. Om att han blev kvar i Sverige under en turné.

Han skulle kunna berätta om sin tid som skådespelare och pantomimiker vid nationalteatern i Slovakien, om sina turnéer världen runt, om sin tid som lärare och rektor på Scenskolan i Göteborg.

Och förmodligen hade han låtit dig välja flygplansfåtölj först. Hans framtoning är artig, trevlig. Mild. Och det passar ju bra. Pjäsen han regisserar heter just Den milda, Allan Edwalls bearbetning av Fjodor Dostojevskijs novell Krotkaja från 1876.

Men det är ingen flygtur vi ska ut på. Snarare ett fallskärmshopp. En monolog.

Bara en enda på scenen hela tiden. Kan inte det bli rätt tråkigt?

– Jo. Faran finns där. Skiljelinjen ligger i hans egen disposition av den egna uppmärksamheten. Graden av vakenhet är viktig. Börjar han rada upp, lägga den ena händelsen på den andra, då kommer monotonin – då blir det tråkigt. Där är utmaningen, både för honom och för mig.

Frågor som gäller än

Och det är Frederik Nilsson som spelar den enda rollen – pantlånaren, som är änkling sedan sex timmar. Hans unga döda hustru ligger på ett bord med kroppen täckt av ett lakan. Överrumplad av hennes död, innan hon bärs bort till bårhuset, vill han förstå och få klarhet i hennes självmord.

Dostojevskij, känns han fräsch 2008?

– Ja, det är existentiella frågor det handlar om. Att utveckla sig själv som människa, i grunden stora och svåra frågor som ställs på sin spets.

Monologer är väldigt speciella, för både skådespelare och regissörer. Och just i det här fallet var det Frederik Nilsson som ville ha utmaningen. Och han ville ha just Veres som regissör.

Är det en lika stor utmaning för dig som regissör?

– Självklart måste jag skärskåda verkets karaktär. Se till att det inte blir det där uppradandet av händelseförlopp. Att vara det vakande ögat.

Från stora ensembler med statister, till en enda skådespelare att jobba med.

Ni kommer rätt nära varandra?

– Ja, men vi känner varandra sedan hans första steg inom teatern.

Vi går ner till lilla scenen, via verkstaden, in i källar gången. Pratar lite tjeckisk hockey och lite Zatopek – långdistanslöparen.

Och vi landar i scenograf Linda Wallgrens avskalade rum.

Grå väggar, ett bord där den unga kvinnan ska ligga död, ett par stolar.

Vad är din styrka som regissör. Vad är du bra på?

– Jag tror att jag kan lyssna på ett bra sätt. Jag är intresserad av existentiella frågor, tillvarons gåtor och frågor vi ställs inför i avgörande situationer. Vad handlar livet om?

Är det besvärande att din fru Karin Veres är teaterchef här. Här springer hon och anlitar sin man?

– Absolut inte. Vi är båda två professionella. Det som sker här på teatern diskuterar vi ytterst sällan. Den självdisciplinen är välgörande. Och det hela var Frederiks förslag från början.

Föreställningen ska spelas under en längre period, några föreställningar nu, några nästa år. Sedan är tanken att den också ska turnera.