Ett missbruk av fantasins kraft

Det är höst. Janne sitter i sandlådan och bygger ett sandslott. Det verkar bli något utöver det vanliga. Han är djupt koncentrerad, kreativiteten flödar.

Från ett fönster ser Jojo vad som håller på att växa fram, djupt imponerad. Han ber sin pappa om lov att gå ut. Det får han men Janne säger ”nä” när han önskar hjälpa till med att bygga på slottet.

Ändå gör han det, vilket leder till att det rasar. En tryckt stämning uppstår, tystnad råder. I ett försök att dämpa Jannes vrede börjar Jojo fantisera, vilket verkar vara hans specialitet.

I ett tappert försök att dölja sitt sabotage slirar han på sanningen. ”Jag har ett slott i skogen” är inte enbart bilderbokens titel, utan även det påstående som Jojo använder för att förvrida synen på Janne.

Hans retorik utgår från strategin att beskriva och måla upp bilder av sådant som hans enmanspublik förväntas gilla. Tillvägagångssättet är att redogöra för vilka attraktioner olika rum i slottet innehåller. Det för tankarna till marknadsföring och avancerad säljteknik.

Det blir lite komiskt när Jojo berättar om ett rum fyllt av gulliga katter och hundar, ett rum späckat med godis eller om ett rum dominerat av zombier och vampyrer. Janne är nämligen pälsallergiker; han har godisförbud och tycker att monster är för småungar.

Först när Jojo tecknar bilden av ett sommarrum fångar han Janne på kroken. Tillsammans anträder de så luftslottets hallucinatoriska sfärer, helt förlorade i uppenbarelsen av en lockande årstids möjligheter.

Visst går det att betrakta boken som ett vittnesbörd om poesins vigör, dess förmåga att med visionär styrka skapa sammanhållning och glädje. I illustrationerna arbetar i alla fall Per Gustavsson i en sådan anda.

Samtidigt verkar det aningen missriktat att Janne lockas bort från sitt jordnära intresse för byggnadskonst, till förmån för påhitt och fluffiga drömmar. Jojos förförelsekonster imponerar. Men fantasins kraft bör kunna användas till något mer konstruktivt än eskapism.