1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Ett glittrande porträtt med svärta

En sprudlande musikalfantasi om ett fascinerande livsöde. Elton John-biografin ”Rocketman” är glittrande och färgsprakande med mörk klangbotten.
Jamie Bell och Taron Egerton gör rollerna som låtskrivaren Bernie Taupin och hans kompis Elton John.
Foto: Photo Credit: David Appleby
btbtbtbtbt

Rocketman

Genre: Musikal
I rollerna: Taron Egerton m fl
Regi: Dexter Fletcher

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på bt.se, appen MinBT och e-tidning alla dagar. 3 månader för endast 99 kr! (ord pris 597 kr)

I änden av en lång korridor uppenbarar sig en märklig gestalt, iklädd en färgglad karnevalsdräkt skämtsamt formgiven som lika delar ängel och demon. Bakom honom flödar ett skarpt vitt ljus. Stämningen är laddad för storslagen entré, han kliver framåt med bestämda steg, slår upp två stora dörrar…

…och kliver rakt in i ett gruppterapi-rum för missbrukare.

Med den här symboltyngda, nära döden-liknande inramningen inleds Elton John-biografin ”Rocketman”, hämningslöst konstruerad som en narcissistisk musikalfantasi där den AA-mötesliknande scenen fungerar som nav för huvudpersonen att berätta om sina genombrottsår.

För regin svarar Dexter Fletcher som räddade jättesuccén ”Bohemian Rhapsody” när originalregissören ballat ur. I vissa delar stampar ”Rocketman” takten till samma tillrättalagda biopic-melodi men lirar klart bättre eftersom Fletcher låtit huvudpersonens mörka, destruktiva sidor löpa parallellt igenom hela historien, istället för att bara utnyttjas som bekväma dramatiska ackord vid väl valda tillfällen.

De många musikalnumren blir en effektfull kontrast, gjorda som kreativa visualiseringar av musikaliska höjdpunkter, känslor eller tidsförskjutningar. De håller också pulsen uppe på oss som inte har någon större relation till Elton Johns tidiga låtskatt (som i ärlighetens namn är rätt begränsad på folkkära hits).

Som Elton gör Taron Egerton (”Kingsman”) en intensivt engagerad rolltolkning i varje moment. På galapremiären i Cannes rördes han till tårar av publikens mottagande, där 2300 personer gav filmen fem minuters stående ovationer. Med reservation för att min filmkritiska objektivitet kan ha förblindats av den förföriska masshysterin så lyckades ”Rocketman” snärja även mig. En sprudlande påfågelfilm i uppblåst skrud om ett fascinerande livsöde. Glittrande och färgsprakande – men också en svärta som får den att flyga.