Karin Henning: Essä: Greta Beckius romanmanus tolkades självbiografiskt och brändes efter hennes död
Ibland talas det om en läsningens etik, där du som läsare har ett ansvar att ta emot en berättelse. Litteraturvetaren Anders Tyrberg beskriver det som ett anrop från författaren och att läsarens svar bidrar till romanens tillblivelse: ”I läsarens ansvar ligger både kravet att ge svar på tilltal och att inta en ansvarsfull hållning.” Det är som vilken kommunikation som helst med en sändare (författaren), ett medium (texten) och en mottagare (läsaren). I själva ordet kommunikation gömmer sig också ansvaret: det latinska ’munus’ i ’communis’ (gemensam) betyder både ’gåva’ och ’förpliktelse’. Så vackert, men samtidigt så besvärligt. Att läsa blir med ens inte alls någon oskyldig eller enkel handling.
För ett tag sedan fick jag en fråga från en kollega: ”Jag har hittat en kaxig bild på Greta Beckius. Har ni någon idé om var man kan hitta originalet till denna bild, eller en digital version?” Bilden ska illustrera en artikel om Beckius i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon. Jag tittar på fotografiet: en ung kvinna sitter bakåtlutad med händerna bakom nacken och ser lite lurigt in i kameran. Fotot är daterat till ca 1910 och det är onekligen en ovanlig pose för en kvinna i början av 1900-talet. Kaxig? Kanske, men mest ser jag en avslappnad kvinna i en skön fåtölj, omgiven av böcker - och det där lilla leendet som skymtar fram vittnar om en behaglig tillvaro.
Efter lite letande har jag lokaliserat fotografiet till Emilia Fogelklous samling i KvinnSams arkiv i Göteborg. Jag går ner tre våningar, stentrapporna är mörka och slingrar sig nedåt, och till slut är jag framme vid bibliotekets ”raritetskammare”. Där möts jag av långa rader av hyllor med bruna kartonger. De trängs och det är ett hemskt oväsen av alla starka röster: i ett hörn sitter Evert Taube och svajar med gitarren, Barbro Alving är på väg dit med en flaska rom – nej, hon vänder och tar i stället sikte på Eva Alexanderson och Birgitta Stenberg, som sitter och mediterar över den helige Franciskus. Då och då skriks det ut kamprop från en megafon borta vid Kvinnohusets kartonger. Jag försöker skära mig fram genom rösterna för att nå fram till Fogelklou och till slut hittar jag fotografiet. Det ligger i ett vitt kuvert tillsammans med brev från Gretas pappa.
”Under sina sista år skriver hon en roman på tusen handskrivna sidor med titeln ”Marit Grene”. Men romanen blir aldrig publicerad, och femtio år senare rivs manuskriptet i småbitar och eldas upp.”
Ett par år efter att fotografiet togs är Greta Beckius död. Under sina sista år skriver hon en roman på tusen handskrivna sidor med titeln ”Marit Grene”. Men romanen blir aldrig publicerad, och femtio år senare rivs manuskriptet i småbitar och eldas upp.
Greta Beckius föddes 1886 och tillhör en generation av kvinnor som, även om de fortfarande var i minoritet, tog plats vid universiteten. Hon skriver in sig vid Uppsala universitet och kan tituleras filosofie kandidat 1909. Under studietiden hinner hon även med ett par terminer i Berlin, där hon studerar konst och religionshistoria. När Gretas pappa, grosshandlaren Adolf, blir sjuk, måste Greta ta jobb som lärare för att försörja sig, parallellt med en påbörjad licentiatavhandling. I Uppsala är hon nära vän med bland andra Ellen Landquist (som senare skrev romanen ”Suzanne”) och teologen Emilia Fogelklou. Hon har också en upprivande romans med Ellens bror John Landquist, som inte verkar ha respekterat Gretas gränser och som fortsätter sin sexuella uppvaktning – trots hennes nej.
Greta Beckius blir sjuk i april 1910, det talas om ett så kallat nervsammanbrott, och hon tas till ett vilohem i Leksand. Hon återvänder till Stockholm, men sommaren 1911 flyttar hon tillbaka till Dalarna för att få tid att skriva en roman. Hon bosätter sig i fäboden Torsarvet, mellan Sågmyra och Leksand, och sitter ensam och skriver. Men i början av 1912 hämtar ett par vänner henne, när de förstår att hon är i tämligen dåligt fysiskt och psykiskt skick. Den 22 januari tar hon sitt liv i Uppsala. Revolvern har hon fått av sin pappa, för att skydda sig från faror i fäboden i Dalarna.
Ett liv som tog slut för tidigt. Det innehöll studier, kamratskap, skrivande och romanser – många delar har hon gemensamt med unga vuxna i 20-årsåldern. Förutom det faktum att Greta Beckius författade en roman. Ja, om hon inte börjat tidigare så skriver hon hela tusen sidor på ett halvår.
I samband med Greta Beckius död påträffas en lapp där hon skriver att vännen Emilia Fogelklou ska ta hand om hennes efterlämnade papper, bland annat romanutkastet som hon författat i fäboden. Manuset innehåller berättelsen om hur den unga Marit Grene växer upp, lever studentliv i Uppsala och om plågsamma kärleksmöten.
Det dröjer ett halvår innan Fogelklou läser manuskriptet, men till slut ägnar hon delar av sommaren 1912 åt Beckius roman. Hon är chockad över innehållet och skriver till en vän om Beckius ”hänsynslöst detaljerade självbekännelse”. I läsningen av manuskriptet har Fogelklou låtit romankaraktären Marit Grene bli Greta Beckius, och inleder den långa receptionshistoria som sällan avviker från en biografisk sammanblandning. Det som också sker är att en påträngande och något våldsam förförelse i manuset tillskrivs John Landquist, och därigenom sammankopplas Greta Beckius självmord med deras kärlekshistoria.
Det är givetvis inga orimliga läsningar att tolka manuset som självbiografiskt genom de beröringspunkter som finns mellan Greta och Marit. Den tämligen omfattande forskningen, där arkivarien Beata Losman är en av få som läst det fullständiga manuset, pekar på stora likheter i både biografiska detaljer och de idéer som Greta/Marit ger uttryck för. Men sammanblandningen har kanske också begränsat läsningen av texten, i vilket fall fick den oerhörda konsekvenser för manuskriptets vidare öde.
Emilia Fogelklou behåller manuset utan att göra något, men det gnager i henne. Några år senare, 1915, skriver hon till sin blivande man Arnold Norlind om ”Marit Grene”: ”Det är det mest gripande och – kanske – det mest sorgliga jag någonsin läst. Första gången jag läste det – det tog en sommar – tyckte jag mig ha blivit många år äldre. Nu står det med en uppfordran till mig, som jag ej rätt vet hur jag skall inlösa.”
Teologen Emilia Fogelklou brottas med den förpliktelse som läsningen inneburit och, för att återknyta till den etiska läsarten, hur hon ’bäst’ kan svara på författarens anrop. Hon har flera etiska överväganden att ta i beaktande: att ta hand om Greta Beckius manuskript, men samtidigt ta hänsyn till de personer som kan tänkas identifieras i manuskriptet. Eftersom pappren är i dåligt skick låter hon Gretas syster Stina Beckius skriva rent manuset, och får möjlighet att fundera vidare på hur hon bäst ska förvalta ’gåvan’ och ’förpliktelsen’. Men arbetet går trögt och under en period ligger manuskriptet i ett förseglat paket på Kungliga Biblioteket. Stina är inte klar förrän på 1950-talet och ungefär vid samma tid har Emilia Fogelklou kontaktat John Landquist om ”Marit Grene” och en eventuell publicering. Det har nu gått nästan 40 år sedan Greta Beckius dog och manuset hamnade i Emilia Fogelklous händer.
Men John Landquist blir rasande över tanken på en eventuell utgivning av ”Marit Grene” – han kräver i så fall att romanen ska innehålla en motskrift, författad av honom själv. Emilia Fogelklou tvekar igen och bestämmer sig för att inte fullfölja projektet. I ett brev svarar John Landquist lättat: ”Jag kan alltså hoppas att åtminstone tills vidare få fortsätta mitt livs arbete utan den störning, som denna publikation skulle medföra.” Manuset blir kvar hos Fogelklou och några år senare lämnar hon in det till Kvinnohistoriskt arkiv vid Göteborgs universitetsbibliotek.
Historien om ”Marit Grene” hade kunnat sluta där, eller kanske varit en startpunkt för något annat. Även om manuset aldrig hade getts ut som roman, var det – som Beata Losman skriver – ett unikt kvinnohistoriskt dokument: ”Det var ett dokument av en sort som knappast finns, just på grund av att det aldrig blev putsat eller censurerat inför offentliggörande.” Men efter några år i arkivet på Göteborgs universitetsbibliotek begär Stina Beckius ut manuset, river det i småbitar och bränner det. Av okänd anledning återstår ett fragment av manuskriptet, som inte kom med vid utlämnandet. Ur detta har senare forskare, bland andra litteraturvetarna Birgitta Holm och Marta Ronne, fått pussla ihop bitarna av ”Marit Grene”.
Att Emilia Fogelklou låste in Gretas manuskript i ett plåtskrin och lät åren gå, och att sedan systern Stina tystade rösten, kan göra mig förtvivlad. Anders Tyrberg beskriver den skrivandes anrop som en bekännelse av utsatthet: ”att anropa är att påkalla någons uppmärksamhet utifrån en behovs- eller nödsituation. (---) I anropet är det den tilltalades goda vilja som avsändaren måste underkasta sig.” Men både Emilia Fogelklou och Stina Beckius valde utifrån sina etiska ståndpunkter: att inte lämna ut Gretas liv till en, vad de trodde, dömande och oförstående publik. Att de tvekade är inte märkligt och vad Greta Beckius verkligen ville kan vi inte heller få reda på. Men hon skrev trots allt en roman om händelser som låg flera år tillbaka i tiden, och det är rimligt att tro att de åren innebar ett bearbetande och ett beslut om att gestalta ett stoff skönlitterärt.
Stina Beckius trodde att systern skulle ’skandaliseras’ av manuskriptet och ville undvika uppmärksamhet, men det paradoxala är att hon – genom det uppseendeväckande utraderandet – förmodligen skapade ett större intresse för Greta Beckius och hennes öde. På det sättet lever hennes liv och verk vidare, trots den tomma hyllan i arkivet.
