GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Catharina Miller: Essä: Från Lubbe Nordströms Lort-Sverige till Agnes Wolds dammråttor

På 1950-talet skulle bostaden vädras flera gånger dagligen och toaletten städas varje dag. Kulturskribenten Catharina Miller tar med läsaren på en kulturhistorisk svensk storstädning genom decennierna.
Catharina MillerSkicka e-post
Essä • Publicerad 1 augusti 2021 • Uppdaterad 1 augusti 2021
Catharina Miller
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
1960. Det städas och fejas inför invigningen av Farsta Centrum.
1960. Det städas och fejas inför invigningen av Farsta Centrum.
Foto: TT

”Till den dagliga städningen hör, att fönstren öppnas och att sängkläderna läggs upp till vädring. Kläder, tidningar o.d. plockas undan. Blommorna sköts. Sedan bäddas sängarna. Rummet dammtorkas och golvet rengörs. I ett sovrum är det lämpligt med fernissat golv eller linoleummatta, som kan tvättas med ljumt tvålvatten. Övriga golv rengörs med mopp eller dammsugare. Bostaden vädras flera gånger dagligen, framför allt morgon och kväll. Man vädrar bäst genom att sätta korsdrag.” Ett dystert utdrag ur min hemkunskapsbok, tryckt 1955. Och detta var bara början. Varje dag skulle dessutom tvättställ och badkar omsorgsfullt rengöras med varmt tvålvatten, hyllor och speglar avtorkas och ”w.c-bäckenet rengöras med härför borste, varefter golvet tvättas”. Till kökets dagliga städning hörde diskning och rengöring (obs ej skurpulver till den ömtåliga spisen!). Golvet skulle rengöras, avfallsspannen tömmas, rengöras och kläs med papper. Skafferiets hyllor skulle överses.

Som om detta inte vore nog, följde kapitlet ”Övrig städning”. Inte undra på att jag inte ville bli vuxen! Jag minns fredagsstädningen hemma. Mor var arg som ett bi (inte undra på det), och vår- och höststädning la ytterligare sordin på stämningen. Ella (vårt hembiträde) fick utlopp för sin frustration genom mattpiskning, och lukten från den flitigt använda DDT-sprutan stack i näsan.

Pippi Långstrump som satte skurborstar på fötterna och skrinnade runt på köksgolvet var mera i min smak, och Kajsa Kavats julstädning åt mormor var mysig. Att läsa om, alltså. Hon fick fråga mormor hur man gör julstök: Gardiner skulle tvättas och sättas upp framför putsade fönster – här fick hon hjälp av fru Larsson som också tvättade golvet i det enda rummet, men sen gick Kajsa loss på resten med klut på huvet och dammtrasa i näven.

”På 1700-talet städade man överhuvudtaget inte, och först på 1800-talet fick vi i Sverige samma hygieniska standard som i det antika Egypten eller Rom.”

Pippi Långstrump föddes 1941, Kajsa Kavat gjorde entré 1950. Båda förde in lite glädje i städandet, en ”städglädje” som knappast delades av de unga läsarnas mammor. Särskilt de som var yrkesarbetande, och därmed dubbelarbetande. O, om ändå Agnes Wold hade funnits då! Hon som befriat oss från den mer än sekelgamla dammjakten genom att hävda att dammråttor är ofarliga, att det räcker att trivselstäda, och att överdriven hygien har orsakat många av dagens allergier.

På 1700-talet städade man överhuvudtaget inte, och först på 1800-talet fick vi i Sverige samma hygieniska standard som i det antika Egypten eller Rom. Innan dess var skillnaderna faktiskt små mellan adel, präster, borgare och bönder. Det kan man läsa i skriften ”Smuts & hygien – Vårt smutsiga förflutna”, utgiven av Kungl. Vitterhetsakademien. När den vetenskapliga utvecklingen tog fart på 1800-talet började läkarna se sambandet mellan bakterier och sjukdomar, och kvinnor (som exempelvis Mary Wollstonecraft) behövde inte längre dö i barnsängsfeber för att läkaren inte tvättat händerna. Samtidigt började man städa i hemmen. Av hälsoskäl. Men ändå var det få som städade – folk hade helt enkelt inte tid. Från tidigt i ottan till sent på kvällen var det arbete på åkern, i skogen eller i fabriken. Fast fint till helgen ville man ha. Smuts och ohyra hörde livet till, men golvet skulle åtminstone vara rent. Det skurades ofta med sand som hjälpte till att gnida bort smutsen. I alla de hus som saknade grund kunde vattnet spolas bort genom ett hål i golvet, som sedan torkades med vitmossa i brist på trasor. För att få riktigt fint till högtiderna hackade man gran- eller enris som ströddes ut på golvet.

Men varifrån kom de stränga städanvisningarna i min hemkunskapsbok? Förmodligen var de efterdyningar av en kamp som inleddes på Per-Albins tid. Trots att hälsa och hygien hade hög prioritet i det nya folkhemmet hade arbetet sinkats på grund av brist på rent vatten, på trångboddhet och undermåliga bostäder. Nu gällde det att få bukt med tuberkulosen, och arbetet gick på tok för långsamt. Sverige hade inom sina gränser ”för m y c k e t lort för att kunna tolereras” dundrade journalisten och författaren Ludvig (Lubbe) Nordström, som 1938 gav sig ut på en inspektionsresa från Skåne i söder till Lappmarken i norr. Till sin hjälp hade han de lokala provinsialläkarna. Det nedslående resultatet redovisades i en serie radioproföredrag med titeln Lort-Sverige, och därefter kom boken ut.

Golvskurande 1951.
Golvskurande 1951.
Foto: PRESSENS BILD

Trots att Sverige aldrig haft det så bra ekonomiskt möttes Lubbe Nordström av en obeskrivlig misär. Men till sin häpnad fann han också att flotta funkisvillor började skjuta upp som svampar ur jorden. Ofta ett stenkast från fallfärdiga ruckel med golvbrädor lagda direkt på marken, rum med buktande väggar där vägglöss kilade upp och ner, och där husets enda rum och kök kunde delas av upp till tretton personer. Han började känna ”lortlukt både i näsan och i själen”. Staten hade nyss infört ett renoveringsbidrag, vilket resulterat i ”Villa-Sveriges” tillkomst, i stark kontrast till Ruckel-Sverige. Orättvisorna stack i ögonen – alla hade ju inte råd att själva skjuta till vad som krävdes för bidraget. Men kampanjen fick oväntad draghjälp av avundsjukan (Nordströms kursivering): Ska han, ska minsann jag också ha rinnande vatten/tvättstuga/badrum, väste grannen mellan tänderna och blängde ilsket mot funkishuset.

Farsoten tuberkulos som hade blossat upp igen vid 1800-talets mitt var däremot rättvis; den drabbade även de rika. Så hur skulle den bekämpas? Genom städning, förstås! Men i de välbeställda hemmen hade ett nytt inredningsideal introducerats. Från att ha haft fria golvytor och sparsamt med mattor och textilier hade hemmen fyllts med klumpiga möbler, tjocka mattor och tunga gardiner. Så veckostädning infördes. Som det dammades! Man visste ju inte då att tuberkulosen orsakades av luftburen bakteriesmitta, inte av damm. Den sovrumshygien som förordades i min hemkunskapsbok vittnar alltså om denna tid. Dammsamlande ting som ”dukar och draperier” skulle bort, städrock och klut skulle på. Men familjens hembiträde behövde inte längre ta på sig ett speciellt bäddförkläde för att undvika spridning av damm och bakterier.

Författaren Lubbe Nordström väckte sensation 1938 då han åkte runt i Sverige och tittade efter hus svenska folket bodde och levde. Han skrev sedan en bok utifrån sina iakttagelser, "Lort-Sverige", som avslöjade en snuskig och lortig miljö som dittills varit okänd för alltför många.
Författaren Lubbe Nordström väckte sensation 1938 då han åkte runt i Sverige och tittade efter hus svenska folket bodde och levde. Han skrev sedan en bok utifrån sina iakttagelser, "Lort-Sverige", som avslöjade en snuskig och lortig miljö som dittills varit okänd för alltför många.
Foto: Pressens Bild

I den digra rapportboken ”Lort-Sverige” (435 s) fick vatten- och sanitetsproblemet största utrymmet. 1938 var avträde på gården fortfarande det vanliga på landsbygden och i stadens arbetarstadsdelar. De flesta saknade rent vatten på bekvämt avstånd. Vattenledning stod på folkhemsprogrammet, men det dröjde innan gemene man fick en pump i köket. Våra grannar på gården fick sin pump först på 50-talet, och glädjen var stor. Men innan dess hade nya material introducerats som underlättade städarbetet: zink, emalj och aluminium. Fler ryggar kunde räddas. Och dammsugaren hade gjort entré – för den som hade råd, alltså. (I Charles Dickens Londonhem fick en igelkott sköta golvstädningen.) Lubbe Nordström poängterade särskilt nödvändigheten av en vask i köket. Alla hem borde få en sådan, så att man inte längre skulle slänga ut sitt avfall på backen. ”Den som har blommor kring stugbron, den kastar inte ut slask där. Med blommor följer snygghet” intygade provinsialläkaren i Arjeplog.

Under sin resa kunde Lubbe Nordström konstatera att människor och djur fortfarande bodde ihop. Av trängselskäl, men också för värmens skull. Vanligt är att gårdens dräng fick bo i stallet. Detta kändes avlägset redan för min morbror, som på 30-talet i sin bygdekrönika beskrev hur Augusta i Rosenlund inte bara hade katter och höns i stugan, utan även en kalv. Idag är det vanligt att familjens hund eller katt får sova i sängen, men en höna? Så det blev ett himla liv när journalisten Hanna Hellquist i ett sjusidigt DN-reportage (”Varför är det skamligt att inte längre bry sig om smutsen?”) sågs med en höna på huvudet, och att intorkad hönsskit låg på köksgolvet. Fast, påpekade hon, ”under en hönsblaffa skymtar faktiskt ett såpskurat furugolv”.

Såpa, ja. Det har jag länge importerat till mitt andra hemland England, där jag förskräckt noterat alla ”antibakteriella” rengöringsmedel, ett för varje rum, och ibland ett för varje typ av köksutrustning. När man bara behöver såpa, diskmedel och ättika! Jag kan visserligen inte uppamma någon ”städglädje” – titeln på Marléne Erikssons nyutkomna bok – men jag är glad att hon förordar ”naturens egna medel”. Hon liknar de två chica damer som i en engelsk teveserie tog sig an hem som Hanna Hellquists. Däremot tycks det inte finnas någon serie till hjälp för personer med tvångsmässigt städbehov.

Till sist: Hur går städningen till i dagens barnböcker? I Stina Wirséns ”Vem städar inte?” deltar pappan förstås, och barnet slits från teven. Inte otippat blir det bråk, och anklagelserna haglar: Mamma ”dammar dåligt” säger Pappa och får själv på moppe. Alla är arga, lördagsstädning är inte kul. Men så lugnar de ner sig, säger förlåt och gör en uppdaterad Pippi Långstrump (= sätter på lite popmusik). Resultatet blir fint, trots att alla tre har en tendens att smyga undan och göra sin grej.

Boken kom ut 2011, före Agnes Wold alltså. Hade den sett annorlunda ut idag? Vi före detta flickskoleflickor har i alla fall bytt städstrategi, tack vare våran Agnes. Men inför hemkunskapsbokens tips ”Malmedel, som innehåller D.D.T, är synnerligen effektiva” känner jag dock en hemlig längtan. För mina lammullsjumprar förvaras numera i frysen, och i garderoberna dinglar mesiga lavendelpåsar.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.