Annons

Stefan Eklund: Essä – en vacker tidskrift man blir lycklig av

Nya numret av Essä handlar om poeten Dan Anderssons död. Och mycket mer.
Stefan EklundSkicka e-post
Litteraturkrönika • Publicerad 19 september 2020
Stefan Eklund
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Författaren Dan Andersson vid avslutningen av Brunnsviks vinterkurs 1917. Pojken bredvid Andersson är okänd. Nya numret av Essä handlar om Dan Anderssons död. En spännande läsning, tycker Stefan Eklund.
Författaren Dan Andersson vid avslutningen av Brunnsviks vinterkurs 1917. Pojken bredvid Andersson är okänd. Nya numret av Essä handlar om Dan Anderssons död. En spännande läsning, tycker Stefan Eklund.Foto: KARL LÄRKA / PRESSENS BILD

Tidskriften Essä är en satsning man blir lycklig av. Det senaste numret, det sjätte sedan starten 2017, är sällsynt spännande läsning, uppbyggd kring en 53 sidor lång polisrapport från 1920. Rapporten handlar om poeten Dan Anderssons död, cyanidförgiftad på Hotell Hellman i ett Stockholm, de gamla Klarakvarteren, som inte längre finns.

Kring rapporten, kring Dan Andersson, kring cyanid och dess mördande historia reflekterar fyra skribenter: Alexandra Borg, Göran Lambertz, Göran Greider och Olle Matsson. Redaktör och ansvarig utgivare är Emi-Simone Zawall, översättare och litteraturkritiker i SvD. Den vackra formgivningen står Jens Andersson för.

Annons

Sammantaget får vi en bild av Stockholm för 100 år sedan, av Dan Andersson och hans alltför tidiga död och vad den innebar för bilden av honom – och av vägglössens historia och hur man har bekämpat dem genom historien.

Polisrapporten i sig, den grundliga och förment neutrala, byråkratisk i språk och ton, skriven av poliskommissarie Axel Jaensson, är också en läsupplevelse. Den är avfotograferad. De maskinskrivna sidorna blir en synbar bild av ett mödosamt och tålmodigt polisarbete.

Det klargjordes aldrig exakt hur Dan Andersson och hans olycksbroder i rummet bredvid, livförsäkringsinspektören Karl Ellioth Eriksson, dog. Att använda cyanid för att rengöra rum från löss var en vardaglig syssla för hundra år sedan. Inte riskfri, det insåg man, men det fanns säkerhetsföreskrifter för hur man skulle vädra bort giftet efter avlusningen.

”Dan Andersson-experten Göran Greider tar oss tillbaka till Hotell Hellman 1920 men pekar också på cyanidets mordiska historia”

Uppenbarligen brast det den här gången. Men vems var ansvaret? Den som åtalades för vållande till annans död var Robert Hedlund vars företag skötte cyanidbehandlingen av rummen. Han frikändes. Kanske det istället var hotellpersonalens bristande vädring av rummet och dess innehåll, madrasserna bland annat, som orsakade dödsfallen?

Litteraturvetaren och författaren Alexandra Borg blandar suggestivt egna erfarenheter av vägglöss-bekämpning med reflektioner kring Dan Anderssons öde. Juristen Göran Lambertz gör en djupgående juridisk genomgång av fallet, Dan Andersson-experten Göran Greider tar oss tillbaka till Hotell Hellman 1920 men pekar också på cyanidets mordiska historia; cyanid är det verksamma ämnet i Zyklon B som användes av nazisterna i gaskamrarna. Kemiprofessorn Olle Matsson berättar historien om ”vägglössen och människans ansträngningar att bli av med dem” innan har ger sin högst professionella förklaring till vad som troligen låg bakom den olycksaliga förgiftningen.

Allt som allt en fascinerande läsning som tar avstamp i den händelse som ändade en av våra stora poeters liv för hundra år sedan.

Tidskriften Essäs återkommande grepp; att genom flera perspektiv närma sig ett tema eller en händelse, firar en ny triumf.

Annons
Annons
Annons
Annons