GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Catharina Miller: Essä: Det är dags för en välförtjänt revansch för den svenska ullen

I Sverige slängdes mer än 750 ton ull förra året; det motsvarar 60 procent av all ull. Man kan gråta för mindre, anser kulturskribenten Catharina Miller. Men kanske är ullen på väg mot ett uppsving, åtminstone på Textilmuseet i höst.
Catharina MillerSkicka e-post
Essä • Publicerad 3 september 2021 • Uppdaterad 3 september 2021
Catharina Miller
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Sandra Ottersten tillverkar madrasser av ull från får som betat i Halland och södra Skåne, i sin ateljé i Hovås.
Sandra Ottersten tillverkar madrasser av ull från får som betat i Halland och södra Skåne, i sin ateljé i Hovås.
Foto: David Miller

Får får beta här?

Kort svar: Ja i Sverige och nja i mitt andra hemland, England. (Fast här gäller det även Skottland och Wales.) Vi börjar i Sverige. I min barndom fanns det inga får på släktgården i Småland. Enda beviset på deras existens var mormors hemvävda ylledraperier och kjolen till den folkdräkt som tredje generationen nu har glädje av. Spinnrock och vävstol har i decennier samlat damm på uthusvinden.

Så varför var fåraveln inte längre lönsam? Det handlade (förstås) om indraget statligt stöd. Ullstödet som hade funnits i olika former sedan 1500-talet försvann 1871, läser jag i ett reportage i SvD Kultur (13/12 2020). Trots att man i Sverige hade fått fram en inhemsk produktion av finfibrig ull för att kunna tillverka mjukare plagg var det nu köttet som gällde, och då sjönk lönsamheten. En släkting som började med får på 1950-talet ansågs allmänt galen, och det tisslades och tasslades bakom hans rygg.

Vi förflyttar oss raskt över till Norge på 2000-talet. Min dotter fick skäll på barnavårdscentralen i Oslo för att barnen inte hade ulltöy, utan bomullsunderkläder. Ull som värmer i både torrt och vått skick och dessutom suger upp fukt – vad kunde vara bättre på barnens utedagis? Men jag stickade genser i ullgarn till dem, tröjor som inte behövde tvättas utan bara skakas av i snön eller vädras. I Norge finns det statliga ullstödet kvar, liknande det som drogs in hos oss 1871. Cirka fyra femtedelar av ullen tas om hand och samlas in på någon av landets elva ullstationer som drivs av intresseorganisationer med statligt stöd. Näringen har också ett brett folkligt stöd.

Idag är fåren tillbaka i det svenska landskapet, men hör och häpna: I Sverige slängdes mer än 750 ton ull förra året; det motsvarar 60 procent av all ull. Man kan gråta för mindre. Detta naturmaterial som kan ha så skiftande användningsområden, alltifrån brandsäker isolering och ljuddämpning, till skydd mot älg och rådjur, till värmande (tvättbart!) underlägg i barnvagnen. Dessutom är ull en förnyelsebar råvara, så det växer ut på fåret som ska klippas 1–2 gånger om året. Alltså ett giftfritt och lättförädlat material som ”tillverkas” med låg energiförbrukning.

”Idag står Sverige utan kamgarnsspinnerier – Boråsföretaget Saxylle-Kilsund lades ner i början av 2000-talet.”

Vi slänger alltså vår egen ull och importerar merinoull från Australien och Nya Zeeland. Varför? För att merinoullen känns mjuk och behaglig och kan bäras närmast kroppen. I Sverige är det ullen från Jämtlandsfåret som är närmast jämförbar, men rasen är ovanlig. Gotlandsfåret då, som har blivit så populärt? Dess ull anses vara svårspunnen. Och sticksig, klagar dagens barn som föredrar fleece.

Idag står Sverige utan kamgarnsspinnerier – Boråsföretaget Saxylle-Kilsund lades ner i början av 2000-talet. Den insikten kom att bli startpunkt för den nybakade textilingenjören Rebecca Josefsson framtidsvision för svensk ull. Hon blandade upp ullen med andra ullsorter och lyckades ta fram ett garn som kunde användas i ”whole-garment-maskiner” i en modern stickmaskin som fungerar som en 3D-skrivare. Hennes dröm är att starta ett kamgarnsspinneri och att, när tillfälle ges, tillsammans med rätt samarbetspartners starta ett spinneri där de kan experimentera med olika sorters ull. Designern Helena Bengtsson, även hon med examen från Textilhögskolan, fick tidigt kontakt med Ateljé Guldtackan och Tranås Skinnberedning. ”Sedan dess har skinnen följt min väg.”(Utan hennes randiga pälsboa klarar jag inte vintern.)

Betande får i svenska hagar.
Betande får i svenska hagar.
Foto: Malin Hoelstad/SvD/TT

I höstens kommande utställning Craft Rituals på Textilmuseet (18/9–6/3) kommer ullen att särskilt lyftas fram. ”Den är ett sådant hightechmaterial”, framhåller konstnären Aia Judes som skapat ett multikonstverk i gränslandet mellan det taktila, analoga och digitala. ”Vi har en oslipad diamant framför fötterna”. I utställningen kommer ullens unika kvaliteter att framhävas, liksom fördelen med svensk närproduktion, vilket minskar klädernas klimatpåverkan.

Lite varstans har småskaliga spinnerier startats, och Svenska Fåravelsförbundet satsar på olika projekt för användning av den svenska ullen. Men det räcker inte med att konsthantverkare och stickentusiaster engagerar sig – nu gäller det för modebranschen att haka på, för hittills har lönsamheten varit dålig. Företag som Filippa K och Fjällräven är bland de första som uppmärksammat den inhemska ullens fördelar.

Från mode till madrasser: Det var dålig sömn som gjorde att Sandra Ottersten fick upp ögonen för ull som stoppning i madrasser. Fem år senare har hon en egen ateljé i Hovås utanför Göteborg. Tack vare Omar, tredje generationens madrassmakare i hjärtat av Paris kan hon nu dela med sig av sin förverkligade dröm: en giftfri madrass som dessutom går att återvinna. Det går alltså att komma bort från skum, plast och alla metaller och kemikalier som ingår i dagens resårmadrasser! Ullen kommer från svenska texelfår. De har ypperliga köttegenskaper men ullen är inte är särskilt lämplig för spinning och stickning. Däremot är den perfekt för madrasstillverkning. Eftersom ullen inte filtar sig klumpar den inte ihop sig; stråna är spänstiga och strävar emot trycket de utsätts för. I praktiken betyder det att den formar sig efter kroppen och att den bjuder motstånd, berättar hon i en intervju i Hemslöjd (nr 2 2021). Madrasserna som sys enligt fransk hantverkstradition är i ull från får som betat i Halland och södra Skåne.

”Så vad är problemet? Innan vi ger oss i kast med den dystra verkligheten behöver vi göra en kort historisk tillbakablick (dock inte ända tillbaka till bronsåldern). Under medeltiden blev handeln med ull big business.”

Men så var det här med får och miljöpåverkan. Vi får bege oss tvärs över Nordsjön, till Brittiska öarna, för där har fårens miljöpåverkan blivit ett stort problem. Jag älskar att vandra i grannlandskapet Yorkshire, där de betande fåren utgör en betagande syn. (Den som följer serien ”I vår herres hage” på Svtplay förstår precis.) Och varje år sitter jag i lamningstid klistrad framför teven och beundrar de tappra fårfarmarna som kämpar för sin överlevnad i ett bistert höglandsklimat, och barnen som tidigt lär sig leva med och arbeta vidare som fårfarmare. Deras kärlek till djuren och till landskapet riktigt lyser om dem. Och jag följer med till marknaderna, och häpnar över det unika samarbetet mellan bonde och vallhund vid tävlingarna.

Så vad är problemet? Innan vi ger oss i kast med den dystra verkligheten behöver vi göra en kort historisk tillbakablick (dock inte ända tillbaka till bronsåldern). Under medeltiden blev handeln med ull big business. Från att ha exporterat ullen i obehandlat skick blev England känt som exportör av ylletyg. Efterfrågan var enorm, och alla som ägde ett stycke jord, alltifrån adelsmän till fattigbönder, ägnade sig åt fårskötsel. Till och med abbotar och biskopar började mäta sina rikedomar i får, och mot slutet av 1400-talet hade England blivit en nation av fårfarmare och tygfabrikanter. Att nationens välstånd grundar sig på ullen, symboliseras i parlamentet av ”the woolsack”, den ullstoppade dyna som The Lord Chancellor, alltså finansministern, sitter på.

Sandra Otterstens ateljé ligger i Hovås utanför Göteborg.
Sandra Otterstens ateljé ligger i Hovås utanför Göteborg.
Foto: David Miller

Det är mot denna historiska bakgrund som vi betraktar – och njuter av – alla fåren i landskapet. På höglandet (i Yorkshire, Lake District, Wales och Skottland) rör de sig fritt, vita ulltottar bland mjuka kullar och i bergsskrevor. Vilken idyll! Det tyckte The Guardians miljökorrespondent George Monbiot också. Men bara de första fem åren i Wales. Nu kallar han fåren ”the white pest”. Han har den största respekt för det historiska och kulturella arvet och för de strävsamma fårfarmarna, så vad är problemet? Fåren som betar uppe på kullarna medverkar dessvärre till den allvarliga erosionen. Fårens idoga betande hindrar buskar och träd från att växa och deras klövar trampar ner marken. Trädens rötter kan inte längre binda jorden och därmed hindra jordskred. Så regnet forsar obehindrat ner från kullarna och orsakar översvämningar i dalgångarna. Och med regnet följer jorden. Den syn vi älskar idag, de bara kullarna med de betande vita ulltottarna mot de vandrande vita molnen på himlen är alltså en tickande bomb, att kan jämföra med vad som hände i Bohuslän när Gustav Vasa lät hugga ner ekarna för sina stridsskepp. Resultat: de kala klipporna vi älskar. Men nog hade vi behövt ha ekarna kvar. Av miljöskäl, om inte annat.

I Skottland rapporterar man att vägen mellan Loch Long och Loch Loch Fyne har stängts av 34 gånger sedan 2007 på grund av jordras. Det är ett under att ingen omkommit: skadan syns på notan som uppgått till 290 000 pund per år. Men, säger Monbiot, vi ska inte skylla på fårfarmarna, vi ska skylla på dagens lagstiftning som reglerar de bidrag höglandsfårfarmarna är helt beroende av. Enligt bestämmelserna måste marken vara bar, vilket innebär att bönderna själva ser till att avlägsna de buskar och träd som fåren gått bet på. I våra öron låter detta befängt, men skälet förklaras i artiklar på nätet (googla Mombiot + sheep). Där finns rubriker som ”The Hills Are Dead”, ”Sheepwrecked”, ”Why Britain’s barren uplands have farming subsidies to blame”, men även böndernas invändningar. Svaret på frågan i rubriken är alltså ett ”nja”, n:et står alltså för Storbritanniens höglandsfår. I Sverige där fåren betar i inhägnader har vi inte samma problem. Men är ett oreserverat ja för Sverige verkligen korrekt? Jag googlar ”får + miljö” men får bara upp kor, så för säkerhets skull ringer jag upp jordbruksverket. Det blir tyst i luren. Sen kommer det väntade svaret, att antalet djur är så lågt att miljöpåverkan av just det slaget är försumlig (och att metan från de idisslande djuren bryts ner efter tio år).

Så här i vårt land kan vi glatt tralla vidare på en uppdatering av Bä bä vita lamm: Lördagsrock åt far/och lördagskjol åt mor/och härligt ulltöj åt lille lille bror.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.