GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Urban Jarvid: Essä: Därför fungerar inte välfärden

Något håller på att förändras i debatten om den offentliga sektorn. Det beror på två utbrända välfärdsarbetare och deras herkuliska grävjobb. Kulturskribenten och bibliotekarien Urban Jarvid läser rapporter och förundras över friskolesystemet.
Urban JarvidSkicka e-post
Essä • Publicerad 18 juli 2021
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
John Bauergymnasiet granskades av både media och skolinspektionen. Koncernen gick i konkurs 2013.
John Bauergymnasiet granskades av både media och skolinspektionen. Koncernen gick i konkurs 2013.
Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT

I februari 2021 kunde man läsa i tidningarna att det är svårt för behöriga lärare att få arbete. Detta trots åratals lärarbrist och att läraryrket numera tycks vara något man bara orkar med i ett par år. Det låter märkligt men behöver kanske inte vara så konstigt.

Åtminstone inte om man frågar Sveriges minsta tankesmedja. Den består av före detta rektorn Åsa Plesner och läraren Marcus Larsson. De har båda blivit utbrända och därefter föresatt sig att förstå och förklara obalansen mellan välfärdens uppdrag och resurser. Därav namnet på tankesmedjan: Balans

Eftersom de varken har pengar eller andra utredare än sig själva måste de hålla sig till offentligt material. Med möjligt undantag för någon tjänsteman på SKR är de antagligen de levande svenskar som läst flest kommunbudgetar. De läste alla för år 2018 och har fortsatt sedan dess. Därför är deras exempel hämtade från hela Sverige och de kan som få andra göra anspråk på att säga hur det faktiskt ligger till.

Tankesmedjan är i allt väsentligt politiskt obunden. Marcus Larsson har tidigare varit miljöpartist, men lämnat partiet och omprövat den skolpolitiska syn han hade när han var medlem. Åsa Plesner har en gång stått på icke-valbar plats på en regionval-lista för socialdemokraterna.

Deras rön kan inte sägas motsvara någon partilinje och de framhåller aldrig något parti som föredömligt i de frågor de granskar. Tvärtom.

Under de få år tankesmedjan funnits har de hunnit producera en rad rapporter och artiklar och väckt allt större uppmärksamhet. Jag ska här presentera några av poängerna från de två böcker de hittills givit ut. Båda böckerna anbefalles i sin helhet. De är korta – drygt 100 sidor styck – och lättlästa med tanke på ämnet.

”De effektiva – en bok om varför välfärdens medarbetare går sönder” (2019) visar hur kommunpolitiker satt i system att tvinga sina verksamheter till ständiga besparingar genom generella effektiviseringskrav. Medlen räknas helt enkelt inte upp i samma takt som löner och andra omkostnader ökar.

En välmående verksamhet kan naturligtvis spara två procent utan att det gör särskilt stor skillnad men med en effektivisering på två procent om året dröjer det inte länge innan resurserna minskat med tio eller tjugo procent. Det offentliga är satt på svältkost.

Detta erkänns dock aldrig av den politiska ledningen. Det är lätt att hitta exempel på hur kommuner ålägger sina medarbetare att hitta besparingar samtidigt som de skickar ut pressmeddelanden om satsningar: Ett extra tillskott som nästan – men inte riktigt – motsvarar ”effektiviseringen”. På detta sätt kan även stora statliga satsningar malas ned till intet på bara ett par år.

Tyvärr är det svårt att effektivisera verksamheter som främst handlar om möten mellan människor och där den överlägset största kostnaden är personal. Tankesmedjan Balans visar med en rad exempel hur det i sista änden alltid betyder att färre personer ska göra mer.

Politiker och mellanchefer pratar gärna om effektiviseringar som inte ska drabba medborgarna/patienterna/eleverna men glömmer då att berätta att de istället kommer att drabba personalen. Med detta avsäger de sig också ansvaret för sin politik. På 1990-talet kunde de besluta att sluta servera mjölk till skolmaten. Då blev väljarna arga och politikerna tvingades försvara sina beslut. Idag är det istället upp till chefer och personal att genomföra osynliga besparingar.

Före detta rektorn Åsa Plesner och läraren Marcus Larsson utgör Sveriges minsta tankesmedja Balans. De har båda blivit utbrända och därefter föresatt sig att förstå och förklara obalansen mellan välfärdens uppdrag och resurser.
Före detta rektorn Åsa Plesner och läraren Marcus Larsson utgör Sveriges minsta tankesmedja Balans. De har båda blivit utbrända och därefter föresatt sig att förstå och förklara obalansen mellan välfärdens uppdrag och resurser.
Foto: Stefan Jensen

Detta slår naturligtvis hårt mot medarbetarna som måste springa fortare och få ihop en verksamhet som blir alltmer omöjlig. Följden blir att de drabbas av ”samvetsstress”, bränner ut sig eller byter jobb.

Dessa metoder används av mer eller mindre alla kommuner i Sverige. Tankesmedjan Balans har räknat.

I ”De lönsamma – en bok om varför skolor slåss om elever” (2020) företar sig Marcus Larsson att förklara följderna av vårt skolpengs-system. Anledningen är att folk inte brukar tro honom när han berättar.

Han börjar med att slå fast att vinsterna är inte problemet. Många blir provocerade när pengar som skulle gått till skolbibliotek eller skolhälsovård skickas till skatteparadis eller när religiösa friskolor inte bara försämrar integrationen utan även finansierar terroristorganisationer.

Båda dessa företeelser är naturliga följder av vårt skolsystem men Larsson fokuserar på vad systemet gör med skolan i stort.

Det är missvisande att tala om å ena sidan friskolor och å andra sidan kommunala skolor. Alla skolor i Sverige är verksamma på samma skolmarknad. Förutsättningarna på denna marknad är däremot mycket olika. I en passage om Internationella Engelska skolan kallar Marcus Larsson det ”[e]n konkurrens där kommunen inte kan vinna och IES inte förlora”.

”Politiker på alla nivåer tycker om att säga att friskolor inte innebär konkurrens utan komplement till den kommunala skolan. Det är ett påstående som visar sig ha svårt att tåla granskning.”

Den kommunala skolorganisationen är ålagd att ta hand om alla elever ifall en friskola skulle stängas, vilket händer ibland. Friskolorna har inget långsiktigt ansvar, men rätt till samma ersättning per elev som den kommunala skolan. Bisarrt nog även i efterhand, mer om det snart.

Politiker på alla nivåer tycker om att säga att friskolor inte innebär konkurrens utan komplement till den kommunala skolan. Det är ett påstående som visar sig ha svårt att tåla granskning.

Marcus Larsson visar hur dödsspiralen tar form. Trots att vi har en skolmarknad är det inte nödvändigtvis under marknadsmässiga former en friskola etablerar sig. Många kommuner arbetar aktivt för att locka till sig friskolor. De ställer gärna upp med lokaler och hyressubventioner. De ändrar tjänstemännens konsekvensbeskrivningar innan dessa når väljarna. När de styrande i Skara insåg att Skolinspektionen nog inte skulle godkänna att en friskola startade ett gymnasieprogram till försökte de kringgå det genom att skänka bort sitt eget program med elever, lokaler, lärare och allt. Att det offentliga ger bort sina tillgångar till vinstdrivande företag måste onekligen ses som ett större problem än att aktiebolag går med vinst. ”Många kommunpolitiker tycks helt enkelt inte vilja driva skolor själva” konstaterar Larsson torrt.

Elev sitter i skolbänk i klassrum och pluggar.
Elev sitter i skolbänk i klassrum och pluggar.
Foto: Henrik Montgomery/TT

När en friskola väl etablerar sig drar den främst till sig elever från välbärgade och studievana hem. Den kommunala klasslärarens arbetsbörda blir alltså inte mindre i takt med att klassen krymper. Att en elev slutar betyder också att skolan omedelbart blir av med elevens skolpeng. Om fem av tjugofem barn slutar har klassen med ens tjugo procent lägre budget utan att egentligen ha blivit billigare i drift – kostnaderna består huvudsakligen av lärare och lokal.

Den kommunala skolan kan inte heller drastiskt stöpa om sin verksamhet eftersom man är ålagd att kunna ta emot alla kommunens skolbarn. Det enda den kan göra är att spara. Mindre specialundervisning, mindre planeringstid, mindre pengar till läromedel och om möjligt fylla luckorna med billigare, okvalificerad personal blir några typiska åtgärder. Därav de arbetslösa lärarna vi nämnde inledningsvis.

Om skolan inte klarar sina besparingar och kommunen tvingas skjuta till pengar innebär detta en höjning av den kommunala skolpengen. Därmed måste kommunen ge lika mycket pengar per elev till friskolan. Friskolorna har naturligtvis inte behov av pengar för undervisning som redan gått med vinst men tackar och tar emot. John Bauergymnasiet processar fortfarande om ytterligare sådana pengar trots att skolan lagts ned.

”De politiker som valdes för att se till att kommunens barn får en god utbildning har – avsiktligt eller ej – gjort motsatsen.”

Följden blir att den kommunala skolan måste hålla budgeten till varje pris. Därmed kommer den att fungera sämre och få sämre rykte. Fler föräldrar sätter sina barn i friskolan. Den kommunala skolan får ännu sämre ekonomi. Och så vidare. De politiker som valdes för att se till att kommunens barn får en god utbildning har – avsiktligt eller ej – gjort motsatsen.

Notera att kritiken inte handlar om att att lärare på friskolor inte skulle göra ett bra jobb eller att det inte finns bra friskolor. Det finns till och med en del friskolor i utsatta områden – må vara att de brukar ligga i de mer välmående delarna av dem och framförallt dra till sig elever från studievana hem. Detta har denna text alltså inte handlat om men det måste betonas eftersom systemets förespråkare tenderar att tala om det i stället när de får obekväma frågor. Nästa steg brukar bli att hävda att kritik är ett hot mot valfriheten – vilket inte behöver vara fallet. Det är möjligt att systemet går att reparera utan att elevens (eller rättare sagt föräldrarnas) rätt att välja skola inskränks. Som sista slagträ brukar hävdas att den som framför dessa invändningar är ”vänster”, trots att situationen antagligen setts som absurd av politiker på hela den politiska skalan för bara två generationer sedan. Det tycks vara mycket svårt att hitta någon som verkligen är beredd att försvara systemet så som det är.

Urban Jarvids signatur
Urban Jarvids signatur
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.