Ingrid Viktoria Kampås: Essä: Augustinus sökte Gud – Benedikt hade sin barnatro

Jag skriver här om två män som ställt sig dessa frågor, den ene är en romankaraktär vid namn Benedikt, en fiktiv person men sådana som han finns, den andre är biskop Aurelius Augustinus som levde år 354-430. Jag börjar med den senare för han var en man som grävde djupare i frågorna, försökte hitta svar på dem och då tillkom bifrågor som: Vad är lycka? Hur leva ett gott liv? Vad är sanning?

Augustinus föddes i en småstad i romerska Nordafrika och hans familj levde under blygsamma förhållanden, modern var kristen, men inte fadern. Augustinus studerade retorik i Kartago och blev lärare där, han vistades också tidvis i Rom och Milano och när han dog 76 år gammal var han katolsk biskop i nordafrikanska Hippo. Han levde i en tid när kristendomen höll på att utvecklas till en världsreligion och när antiken började gå över i europeisk medeltid, samt i ett romarrike som var på väg att bryta samman.

Augustinus var en studerad karl. Han var insatt i den klassiska litteraturen och i filosofi och han var en sökare. I tjugoårsåldern hade han anslutit sig till den manikeiska läran, en religion som enkelt förklarat betonar dualism och motsatser som ljus-mörker och gott-ont. En lära han blev mer och mer skeptisk till och hans livsavgörande vändpunkt ägde rum i en trädgård i Milano när han var drygt trettio och fick en uppenbarelse, blev fullt ut kristen och lät döpa sig. Hans sökande var slut, hans ”hjärtas födslovärkar” var förbi. Nu fick han äntligen styrka att ta det steg han bett Gud om – att kunna avstå från sex. Han hade haft så svårt att tänka sig ett liv utan sex att han bett: ”Gör mig kysk och avhållsam, men inte genast.” Avhållsamhet var nämligen något han ansåg vara nödvändigt för en gudsman, en man som sökte vishet och sanning. Det hörde ihop med hans starka tro att de kroppsliga begären var syndiga om de drog för mycket uppmärksamhet från själen. Kroppen gav frestelser som det gällde att stå emot, han levde också mycket asketiskt när det gällde mat och sömn.

Augustinus har haft ett enormt inflytande på kristendomen, till exempel tog Luther stort intryck av honom, och inflytandet berodde inte minst på Augustinus stora bokproduktion. Oavsett åsikt om honom kan ingen förneka att han var en lysande stilist – ”… kunde jag låta mitt hjärtas öra närma sig din mun [Gud].” Han var en tale- och skrivkonstens mästare, något han kombinerade med sin lärdom i teologi och filosofi samt självständigt tänkande.

Den av Augustinus böcker som blivit känd av andra än teologer är ett verk som är helt unikt: ”Bekännelser”. Det består av tretton böcker, så att säga kapitel, där en modern människa kan få inblick i levnadssätt, tankar och känslor hos en människa som levde för 1600 år sedan, en människa som dessutom är skoningslöst utlämnande. Egentligen är boken en enda lång bön där Augustinus duar Gud och talar med honom som om han satt mitt emot honom.

Augustinus skrev ”Bekännelser” när han var drygt 40 år gammal. Han bekänner sitt utsvävande liv i synd – med teater, dryckenskap och sex, hur äregirig han var, hur han som retor höll tal där han ljög och skrävlade. Allt det ger han upp efter omvändelsen.

Augustinus letade efter Sanningen med stort S och han fann den i Gud och Kristus. Han sökte självförståelse och självkännedom, han ville veta vad en människa är och hur hon finner sin lycka och han är här och var en mycket klarsynt psykolog och människokännare: ”När det går dåligt för mig, längtar jag efter bättre dagar. Under bättre dagar är jag rädd för att det ska gå dåligt för mig.”

Augustinus menar att det endast är Gud som genom nåd kan hjälpa människan att inte synda. Efter beskrivningen av sitt syndfulla liv ägnar sig Augustinus i ”Bekännelser” åt att försöka förklara Gud med intellekt och förstånd, han beskriver och tolkar sina försök att skåda Guds närvaro. Han ägnar mycket tankar åt ondskans existens, det som kallas teodicéproblemet, varför det finns ondska om Gud är god och allsmäktig. Augustinus ser Gud som det högsta av godhet och hos honom kan inte ondska finnas, därför blir ondska helt enkelt en frånvaro av det goda och att ondska ändå finns hör ihop med att människor använder sin fria vilja att göra ont. I slutändan handlar det om Guds dolda ordning, han har en förborgad anledning att låta det onda ske.

Ett resonemang som imponerar är Augustinus ord om vad tid är. Enligt honom lever Gud i ett ständigt nu och ser allt i detta nu men även människan kan bara leva i nuet. Förfluten tid, skriver han, är inget annat än vårt minne av det som är förgånget och framtiden är vår förväntan på vad som ska ske.

Augustinus utvecklade också en bibelsyn som innebär att Bibeln måste tolkas beroende på den kristnes intellektuella nivå och mognad. För enkla outbildade människor var enbart bokstavstro tillräckligt, bildade män som Augustinus själv kunde tolka och förstå symbolik i bibeltexterna. Han ägnade mycket tankemöda åt den fria viljan, Guds nåd och tron att vissa människor är utvalda till Guds rike, det som kallas predestination.

Vad var då lycka enligt Augustinus? Jo – ”den som har Gud är lycklig”, och Kristus är visheten själv. Gud hade skapat världen ur intet och Augustinus projekt var att stiga upp till honom, det jordiska livet såg han som en pilgrimsresa, människan reser genom detta livet i sin kropp. Augustinus kan kallas en mystiker som ville reda ut mysterierna i himlen och på jorden. Ändå sa han att det var som att försöka tömma havet med ett musselskal – det fanns så oändligt mycket förståelse och kunskap han aldrig kunde nå.

54-årige Benedikt är huvudperson i isländske Gunnar Gunnarsson kortroman ”Advent”, ett litterärt mästerverk som han skrev 1937. Benedikt är en kroppsarbetande man, tjänstgör som dräng på en gård. För tjugosjunde gången går han första advent in bland de isländska bergen för att samla in de får som man inte fick tag i vid höstinsamlingen. I sitt sällskap har Benedikt hunden Leo och sin bagge. Hunden behövs för att leta efter fåren, baggen för att hålla dem samlade när de är funna. Benedikt vandrar med livet som insats, i rytande isande snöstormar, det är människan mot naturens vrede, under tiden funderar han lite över tillvaron och hans barnatro skiner igenom. Benedikt har sina frågor om varifrån, varthän och varför, men det är som om han tänker att vore inte Gud större än att jag kunde begripa honom vore han väl inte mycket att ha.

Vid ett tillfälle hittar han den jordhåla han gjort i ordning för många år sedan och räddar sig ner i den undan stormen, kan koka sig kaffe på spritköket han har med sig och äta sin matsäck som han delar med hunden. ”Benedikt ville se den man som hade det kungligare på sitt slott och var säkrare i världens trängsel, till och med hade hopp om att rädda ett par får från svältdöden de närmaste dagarna och tjäna sin bygd och samhället och världsalltet: För det ska du veta, Leo, att inte ens påven i Rom har det bättre och förnämare än du och jag, eller har ett renare samvete.”

Jag finner den försonade förtröstansfulle Benedikt vara en lycklig människa.

Var Augustinus en lycklig människa? Svaret är inte givet för mig trots all hans tankemöda och allt han skrev under sin levnad. Han var ingen optimist och han levde i en mycket mörk tid med mycket elände. Samtidigt blir jag även en smula beklämd, jag tycker lite synd om Augustinus som plågas så av alla sina frågor och av sitt syndamedvetande. På första sidan i ”Bekännelser” står det berömda citatet: ”… och oroligt är vårt hjärta, tills det finner ro i dig.” Sedan ägnar Augustinus några hundra sidor åt tankar på att begripa sig själv, människor och Gud, och jag frågar om han kanske aldrig finner fullständig ro.

När Gud fördrev Adam och Eva ur paradiset sa han att Adam skulle slita för sitt bröd i sitt anletes svett. Det går att fråga sig om Guds ord till Adam kanske inte alls var en förbannelse, utan en gåva för att han skulle slippa grubbla, inte ha tid att plåga sig med tankar. Som Benedikt som verkligen arbetade i sitt anletes svett men ändå funnit sådan frid med sin Gud, utan vare sig klassisk litteratur eller filosofi.

Fotnot: Gunnar Gunnarssons bok ”Advent” utgavs senast på svenska 1969. LT förlag, översättning Stellan Arvidsson