Mångbottnad roman om äpplen och livets stora frågor
Svenska äpplen och äventyr
Författare: Erik Lindman Mata
Förlag: Nirstedt/litteratur
Utan motstånd, ingen njutning. Formuleringen är Anders Olssons och hämtad ur hans portalverk om text och läsning, ”Den okända texten” (Bonniers, 1987). Erik Lindman Mata citerar den i sin roman ”Svenska äpplen och äventyr” och det är inte så konstigt. Anders Olssons inflytelserika sökande efter ett fruktbart möte mellan klassisk hermeneutik och postmodern dekonstruktion à la Derrida, en läsning som inte i första hand låser sig vid en tolkning utan förblir öppen, lämpar sig väl för Lindman Matas text.
”Det handlar om äpplen, absolut. Här beskrivs sorter, odling och, inte minst, ympning ingående”
”Svenska äpplen och äventyr” kan nämligen läsas på en mängd olika sätt. Det är en roman i blandform – dialog, essä, brev, scenanvisningar, poesi – som bjuder motstånd, men också stor njutning.
Det handlar om äpplen, absolut. Här beskrivs sorter, odling och, inte minst, ympning ingående. Det sker genom fem berättares perspektiv på en gemensam historia; om deras vänskap och kärlek och deras svårigheter att nå fram till varandra.
Romanen är prydligt indelad i fem rum (ett äpples kärnhus har också fem rum). Där finns Krapp (med sina scenanvisningar en tydlig referens till Becketts drama ”Krapps sista band”), Kermes med en essä om äpplets historia, Sona, trädgårdsexperten Inga som är död men högst närvarande som ett minne och Erik, som absolut ska förväxlas med författaren själv. Alla gillar äpplen. Alla kan väldigt mycket om äpplen. Ja, kanske inte Sona, den avslutande rösten i boken, som i ett brev till Inga skriver: ”Jag är egentligen trött på dina äpplen, Inga. Och på alla som tror att det enda sättet att imponera på dig är att lära sig mer och mer om äpplen.”
Historien om dessa människors relationer växer fram, bitvis svårtydd, men ändå brännande. Det finns en djupt mänsklig dimension i romanen. Den förstärks av att Erik Lindman Mata har en hög närvarokänsla i sitt språk, det vet vi sedan tidigare; hans poesidebut ”PUR” (2020, fick BT:s debutantpris) och den uppföljande diktsamlingen ”Liten lek” (2021) har visat det. Det är ett språk som gör stort intryck även i romanform.
”Historien om dessa människors relationer växer fram, bitvis svårtydd, men ändå brännande. Det finns en djupt mänsklig dimension i romanen.”
Mest fastnar jag i den del som romanfiguren Erik själv skriver. Det är både en litteraturvetenskaplig exposé över äpplen i litteraturhistorien men också en diskussion om det högst aktuella temat autofiktion; ”Inte kan man mena att det skulle vara litteraturens syfte – att på ett sånt sätt informera om (& bekräfta kopplingen till) ett särskilt, individuellt liv.”
Här avslöjas också bakgrunden till författarens besatthet vid ympningsmetoden. Han är själv född i Venezuela, men redan som ettåring flyttad till Sverige, inympad i ett annat land. I romanen får ympningen en tung symbolisk betydelse i en tid där politiker hyllar ”ordningen och renheten”, den blir ett försvar för blandningen av sorter.
Å andra sidan, vad gör ympningen med en människa? Eller som författaren själv formulerar det, i samband med ett resonemang om minnets bedräglighet: ”Vad gör man med erfarenheten av sitt eget liv?”
Den frågan är kanske romanens viktigaste. Eller kanske inte. Det finns så många frågor att stanna vid i ”Svenska äpplen och äventyr”. Frågor utan givna svar som låser tanken.
