Erbas roman är rolig men saknar det extra skruvade
Den unge Walters lidanden
Författare: Augustin Erba
Förlag: Albert Bonniers
Det går inte särskilt bra för Walter i ”Den unge Walters lidanden”. Han har grav hälsoångest, stämpelkort på akuten, en relation som går på sparlåga, och dessutom blir han befordrad till en position på huvudkontoret – ett jobb han inte passar för, men inte kan tacka nej till. Lösningen för Walter blir att skaffa ytterligare en terapeut utöver den han redan har, samt att känna efter lite extra – visst är det något med hjärtat? Eller något med magen?
”Den unge Walters lidanden” är ren och skär underhållningsläsning och skriven för att läsaren ska få skratta. Men: Humor är svårt. Smaken är som baken och allt det där. Det någon tycker är fantastiskt roligt, tycker någon annan är rätt lamt. Vissa saker flyger över huvudet på någon, medan andra bara skrattar åt precis den sortens underfundiga humor och tycker allt annat är tarvligt. Augustin Erba lyckas ganska ofta med humorn i ”Den unge Walters lidanden”. Jag skrattar högt vid ett flertal tillfällen åt den stackars unge Walter när han ställer till det för sig själv. Besöket hos familjeterapeuten, hahaha! Den där blå skjortan som hamnar i tvättkorgen, jamen alltså! En del av poängen med ”Den unge Walters lidanden” är just denna: Läsaren ska skratta åt den tafatta, osäkra, uppenbart naiva Walter och ibland ska skrattet fastna i halsen. Eller så ska man skratta gott åt Walter, fast man egentligen borde skrattat lika gott åt sig själv.
”Jag tror inte att Augustin Erba med ”Den unge Walters lidanden” vill ge sig in i samhällsdebatten om öppna kontorslandskap, diskutera vårt behov av att vilja betala någon annan för prata om oss själva, dryfta frågan om svårigheter i kärleksrelationer, eller säga något viktigt om vårt förunderliga behov av att samla på dyra serviser.”
Ändå tycker jag att det är något som saknas i ”Den unge Walters lidanden”. Det där lilla extra absurda, det där som skruvar allt lite till. Det som passar mitt smilband, helt enkelt. ”Kanske är Augustin Erba helt enkelt för godhjärtad?” kommer jag på mig själv att tänka, när jag inte kan låta bli att jämföra ”Den unge Walters lidanden” med Jonas Karlsson, till exempel romanen ”God Jul”. Jag tycker nämligen att Augustin Erbas alla tidigare romaner har varit just godhjärtade, långsamt vackra och skrivna med en omtänksam blick som jag alltid tyckt väldigt mycket om. Augustin Erbas alla tidigare romaner har också haft något att säga om samhället och människans tillkortakommanden.
Och kanske ligger däri också det största problemet med ”Den unge Walters lidanden”? Jag tror inte att Augustin Erba med ”Den unge Walters lidanden” vill ge sig in i samhällsdebatten om öppna kontorslandskap, diskutera vårt behov av att vilja betala någon annan för prata om oss själva, dryfta frågan om svårigheter i kärleksrelationer, eller säga något viktigt om vårt förunderliga behov av att samla på dyra serviser. Därför vispar romanen runt och lallar omkring på ytan i alltför många teman, utan att riktigt gå på djupet någonstans. Jag önskar att Augustin Erba hade kunnat lita på sin hälsoångestberättelse och med den vridit om skalpellen riktigt ordentligt djupt, någonstans där det gör ärligt ont. Då hade ”Den unge Walters lidanden” kunnat bli en riktigt bra, berörande och – enligt min baksmak – rolig roman.
