Enastående debut om barnlöshet och sorg
Saker jag har lärt mig om sorg
Författare: Frida Blom
Förlag: Albert Bonniers
Sorgen kan vara så mycket. Den kan vara något som gått förlorat, som en människa eller ett sammanhang. Den kan också vara sorgen i något som aldrig blir, som i Frida Bloms debutroman ”Saker jag lärt mig om sorg”: Ett barn.
Det finns flera författare som på senare år berättat om barnlöshet, IVF-försök, missfall och hur relationer påverkas. I Frida Bloms ”Saker jag lärt mig om sorg” är just sorgen det centrala temat. På så sätt lyckas Frida Blom göra de specifika erfarenheterna till en universell berättelse om sorg och förlust.
”Det är en enastående gestaltning av sorg och den kommer att få en permanent plats i min sorgbokhylla.”
Frida Blom skriver på en prosa som har ett slags stolt och lodrät värdighet. Den skiftar ledigt mellan realistiska detaljer, sakliga konstateranden och aforistiska liknelser, men den känns aldrig överlastad. Därför är ”Saker jag lärt mig om sorg” oupphörligt intressant. Även om det stundtals känns märkligt att jag inte kan lägga ifrån mig en bok som så inträngande gestaltar en annan människas största sorg, så är ”Saker jag lärt mig om sorg” en riktig sträckläsningsbok där jag ofta stryker under meningar och passager. Det är en enastående gestaltning av sorg och den kommer att få en permanent plats i min sorgbokhylla, bredvid andra enastående böcker författade av till exempel Joan Didion, C.S. Lewis, Max Porter och Carolina Setterwall.
För ”Saker jag lärt mig om sorg” har det som också andra riktigt bra böcker om sorg har – de kommer aldrig att ge läsaren något förnumstigt hopp, aldrig säga att det går över, aldrig försöka komma med goda råd. De kommer alltid bara att låta läsaren förstå: Du är inte ensam.
