En verklig berättare
Det var nästan fullsatt i salongen. Och han stod där i sina jeans och sin rutiga skjorta, med vit T-shirt under, och berättade lugnt och fint om sin väg till jobbet, om sina filmer.
– Jag ville bli läkare som liten, men betygen räckte inte. Så istället för att hjälpa människor, så berättar jag om dem.
Tom Alandh är journalist som gör dokumentärfilmer. Han filmar inte själv, klipper inte själv. Men han är en jäkel på att bära utrustning. Och på att ställa frågor. På att komma nära.
– Det gäller att inte själv stå i vägen för berättelsen, det är människan som är viktig. Inte själv synas, möjligen höras med frågor eller speakertext.
I flödet av ljud, bild och ord gäller det det att kunna berätta en historia. ”Det var en gång”. Även om han inte använder just de orden, så är det berättelsen som ska fram. ”Det var en gång en flicka i Hagfors. Monica hette hon?”
Viktig varsamhet
Och han är duktig på att hitta bra människor. Inte som schablon, inte som exemplet eller som en siffra i statistiken. Som en människa, köttet, blodet. Men inte utnyttja, inte exploatera.
– Det gäller att hitta varandra, att skapa ett förtroende, men inte stryka medhårs. Man måste testa, våga utmana, ställa de svåra frågorna. Men varsamhet är viktigt – och det borde det vara för alla journalister.
Han påpekade att han inte är pr-makare för alkoholister eller hemlösa – det är historien han är intresserad av.
Men, som han sade, gråt- journalistik håller aldrig liv i storyn.
– Det handlar inte om att tycka synd om någon, utan att tycka om.
Han visade utdrag ur filmer som han gjort. Det handlade om hemlösa Pia och Gunnar, om stå-up komikern och cp-skadade Jesper Odelberg, det handlade om kärlekshistorien Gustaf och Maria, om fängslade Annika Östberg i USA, om miljonmäklaren. Och om Martina– möjligheternas mästarinna – en film som visas nu på söndag i SVT.
Inte rakaste vägen
Han gillar de lite slitna, de kantstötta, de som inte tagit den rakaste vägen i livet.
– Därför blev det Nacka Skoglund istället för Gunnar Nordahl. Därför blev det Cornelis och inte Olle Adolphson, därför blev det inte Lill-Babs utan Monica Zetterlund?
Hur hittar han då sina bra människor?
– Det är enkelt. På väg till jobbet går jag först en kilometer. Sedan åker jag tunnelbana, och slutligen buss. En härlig resa som jag gjort i mer än 30 år. Vill man förstå meningen med livet ska man åka kommunalt. Och så läser jag många tidningar
Och där finns de, Pia som står på Karlaplan, eller i tvåspaltaren i DN. I vardagen, på väg till jobbet.
Alla har en historia
Det brukar heta att alla har en historia att berätta.
– Problemet är bara att ingen får möjlighet att göra det.
Men Tom Alandh gör det gärna – berättar någons historia . Han skriker inte högst, han avslöjar inte först – men han tycks hålla längst.
