En underhållande, pretentiös och välbehövlig käftsmäll
Netanyahus: redogörelse för en mindre och när allt kommer omkring rentav försumbar episod i historien om en mycket känd familj.
Författare: Joshua Cohen
Översättare: Gabriel Itkes-Sznap
Förlag: Tranan
Den som arbetar med litteratur vet att en riktigt bra författare kan ljuga ihop vad som helst och få en läsare att tro att det är sant. Den vet också att folk, allt oftare, läser i jakt på detaljer som stämmer överens med verkligheten. Hittar de ett sånt exempel drar många slutsatsen att hela boken är sann.
Annat är det när det gäller historia. Då förväntar vi oss ännu att det ska vara helt sant, byggt på faktagranskade händelser ur det förflutna. Problemet är bara att så fort människan är inblandad är även känslor det, och känslor är per definition aldrig svartvita. I amerikanska Joshua Cohens sjätte bok “Netanyahus” blir allt detta smärtsamt tydligt när det vävs samman. Romanen handlar om historia – att forska om den, dess makt och den beprövade strategin att skriva om den utifrån vad vi vill uppnå.
”I Sverige, världens mest sekulära land där det är varje man för sig och kollektivet ekar tomt, är den här uppkäftiga, underhållande och djupt pretentiösa boken om judiskhet och historia en uppfriskande käftsmäll.”
Det är vinter och 60-tal när historieforskaren Ben-Zion Netanyahu anländer till Corbin Collage norr om New York. Han har sökt en tjänst på universitetet och historikern Ruben Blum, bokens huvudperson, har fått i uppdrag att agera välkomstkommitté och bedöma Netanyahus lämplighet för jobbet. Märkligt, med tanke på att Netanyahu forskar om judarnas situation under spanska inkvisitionen och Blum om amerikansk historia. Men Ruben Blum är den ende juden på universitetet och ledningen anser att han är den enda som kan förstår Netanyahu – de delar ju bakgrund. Snabbt blir det tydligt att något inte står helt rätt till med Netanyahus förhållande till fakta. Han driver tesen att spanska inkvisitionen främst var ett medel för att förtrycka judar. Parallellerna mellan det fruktansvärda krig som just avslutats i Europa och Netanyahus tes är tydlig – lidande är judarnas födelserätt. Syftet med forskningen tycks allt mer politisk när Netanyahus nära kopplingar till skapandet av den israeliska staten blir tydlig.
Det kan kännas som en märklig episod att skriva en roman om, men det finns ett djup: det bygger på verkliga händelser. När Ben-Zion Netanyahu kommer till universitetet har han fru och söner med sig. Ett av de stökiga barnen är Benjamin. Idag är han Israels premiärminister, alltså Benjamin Netanyahu. En konservativ politiker som sägs ha påverkats enormt av sin far, den man som Joshua Cohen alltså skildrar en skärva av här.
Språkligt ställer sig Cohen i ett nedstigande led till Philip Roth, och låter orden, associationerna och tankegångarna flöda över sidorna, men aldrig så att det blir repetitivt. I Sverige, världens mest sekulära land där det är varje man för sig och kollektivet ekar tomt, är den här uppkäftiga, underhållande och djupt pretentiösa boken om judiskhet och historia en uppfriskande käftsmäll. Men vad har hänt på riktigt och vad är lögn? Jag funderar ännu, och vad är det annat än tecken på riktigt bra litteratur?
