En skoningslöst berättad kärlekshistoria
Rosa Liksom, pseudonym för Anni Ylävaara, föddes 1958 i Övertorneå och är idag en av Finlands främsta kulturpersonligheter. I Sverige introducerades hennes författarskap redan 1989, och efter ett uppehåll på nästan två decennier kommer översättningarna nu återigen i tät följd. Liksoms sjätte bok på svenska bär titeln ”Överstinnan” och skildrar en kärlekshistoria som löper parallellt med Finlands samtida krigshistoria.
Romanens jagberättare är vid bokens början en ung flicka som längtar ut i världen och svärmar för Hitlertysklands ideal och disciplin. Hon föds in i en borgerlig familj i Rovaniemi och kommer efter sin fars död att förlova sig med den tjugoåtta år äldre Översten, vän till fadern och en återkommande gäst i familjen. Förlovningen varar i tio år, över både vinterkriget och fortsättningskriget. Översten har täta kontakter med Nazityskland och paret enas i drömmen om ett nationalsocialistiskt Finland. Kriget blir för dem en tid fylld av framtidstro och passion. Efter krigsslutet 1944 stagnerar deras samvaro i ett våldsamt och sterilt äktenskap, där Överstens sadistiska drag blommar ut med full kraft. Berättelsen som här tar vid handlar om att överleva, om att härda ut, att brytas ner och att bryta upp. Den handlar om manligt våld och kvinnlig anpassning, och om det ömsesidiga beroende mellan offer och förövare som gör varje misshandelsrelation så komplex och samtidigt så tragisk. Men den handlar också om att ta sig vidare, att börja om, att envisas med att fortsätta vara i den här världen, om så bara för att den är den enda som finns.
Det går inte att tala om Rosa Liksoms böcker utan att tala om språket. Och det beror inte bara på att den raka och färgstarka prosan är en av deras främsta kvalitéer, utan också på att språkbruket i sig inrymmer en livshållning, en strategi för överlevnad i en grym och brutal verklighet. Romanens överstinna kan inte undgå sitt öde, men hon kan undvika att reduceras till ett offer genom att välja att berätta historien på sitt eget sätt: skoningslöst och utan omsvep, med en drastisk humor som uppstår i mötet mellan den unga kvinnans utsatthet och den råa frispråkighet med vilken hon återger sina upplevelser. Att Liksom vågar röra sig på gränsen till det plumpa framgår redan på bokens försättsblad, som bär dedikationen ”Tack, H.H.” (vilket kan utläsas "Heil Hitler"). Jag läser detta inte enbart som ett utslag för författarens skojfriskhet, utan också som ett insisterande på att språket utgör ett slags frizon, en möjlighet att ta kontroll över det förflutna, göra det ohyggliga uthärdligt i efterhand.
Här och där bryts texten av kursiverade rader som utgör ett slags bokslut, syntesen av överstinnans samlade erfarenhet. Här talar jaget med all den koncentration och allt det allvar som inte ryms i kapitlens framforsande ordflöde. Dessa rader skär som en kniv genom berättelsen, förankrar den och vidgar perspektivet. Likt torvflotten som bär bokens huvudperson över mörka vatten bär Rosa Liksoms klarsynta formuleringar läsaren över mänsklighetens avgrundsdjup.
