Kultur

En resa till nätets mörka platser

Kultur Artikeln publicerades
Peter Pomerantsev har gjort en djupdykning i nätkrigarnas värld.
Foto: Filip Van Roe
Peter Pomerantsev har gjort en djupdykning i nätkrigarnas värld.

En del minns kanske ännu pionjärandan under internets ungdomstid med fri information, öppenhet och seriösa diskussioner. Peter Pomerantsev reser i en nätvärld som förvandlas till motsatsen i auktoritära politikers och trollkrigares våld.

Det här är inte propaganda: Kriget om sanningen

Författare: Peter Pomerantsev

Översättning: Djordje Zarkovic

Förlag: Ordfront

När Peter Pomerantsevs debutbok ”Ingenting är sant och allt är möjligt: det nya Rysslands surrealistiska själ” (2015) utkom väckte den sensation med sitt inifrånperspektiv på den korrupta ryska tv-industrin i dagens Ryssland, där han själv arbetade i många år.

Medan debuten var närmast impressionistisk i stilen är Pomerantsev mer systematisk i uppföljaren, men på samma gång även mer litterär.

Han skildrade hur dagens Kreml åter bedriver propaganda i storformat, men på ett annorlunda sätt än tidigare. Avsikten är inte längre att vinna sympatier utan att skapa misstänksamhet och osäkerhet om vad som egentligen är sant – till den grad att publiken inte längre tror på någonting och blir så resignerad att de som bestämmer ostört kan fortsätta med sina skumma förehavanden. Det var också Pomerantsev som i ett annat sammanhang myntade begreppet ”postmodern diktatur” när han beskrev Putins Ryssland.

Var det något som skrämde 1900-talets diktaturer så var det sanningen, som därför bekämpades genom exempelvis censur Men tiden då korrekta fakta kunde bli ett vapen mot maktfullkomliga härskare är passé, enligt Pomerantsev.

Medan debuten var närmast impressionistisk i stilen är Pomerantsev mer systematisk i uppföljaren, men på samma gång även mer litterär. I ”Det här är inte propaganda” reser han kors och tvärs över världen och träffar aktörer eller aktivister i ett pågående informationskrig, från Filippinerna via inbördeskriget i Syrien, konflikten i Ukraina, inbördeskrigets Syrien till Brexit och Trumps USA.

Var det något som skrämde 1900-talets diktaturer så var det sanningen, som därför bekämpades genom exempelvis censur Men tiden då korrekta fakta kunde bli ett vapen mot maktfullkomliga härskare är passé, enligt Pomerantsev. För i dag lever vi i en paradox. Aldrig har tillgången på information varit större, men fakta verkar alltmer förlora sin verkan. samtidigt som demokratin är på reträtt. Detta tack vare auktoritära och populistiska makthavare som har lärt sig utnyttja nätet och demokratiaktivisters metoder för sina egna syften.

Medan den gamla sortens diktaturer förlitade sig på censur satsar de nya på raka motsatsen: att dränka publiken i ”information” (läs: oväsen) för att begränsa yttrandefriheten och demokratin. Och de sociala medierna underlättar detta, för de erbjuder inte bara ökad personlig frihet, utan gynnar även polarisering, desinformation, trakasserier av meningsmotståndare och narcissism. Dessutom utnyttjas våra vanor på nätet som ”big data” för att kartlägga våra beteenden och preferenser och göra oss till ännu lättare villebråd för dem som vill påverka våra åsikter.

Den som ropar att kejsaren är naken skriker sig bara hes utan att bli hörd. Varför? Fakta var under 1900-talet kopplat till en vision om en konkret och bättre framtid, enligt Pomerantsev.

Pomerantsev gör också många skarpa och tänkvärda iakttagelser kring populistiska politiker som kastar loss från allt vad saklighet och fakta heter – och som ändå kommer undan med det. Ohederliga politiker är alltid funnits, men det nya i vår tid är att populisterna öppet och ogenerat struntar i sanningen. Den som ropar att kejsaren är naken skriker sig bara hes utan att bli hörd. Varför? Fakta var under 1900-talet kopplat till en vision om en konkret och bättre framtid, enligt Pomerantsev. Men nu lever vi i en värld där ens barn riskerar att bli fattigare än en själv, miljön hotas och världen är osäkrare. Populister lockar väljarna med nostalgi och det sista som nostalgileverantörerna vill ha är fakta.

Pomerantsev är vag när han pekar på möjliga utvägar ur detta. Desinformation, fejkade opinioner och propaganda kan bara bekämpas inom ramarna för det öppna samhället. I klartext: vi får inte bli som ”dem”, för då har vi förlorat. Frågan är bara hur ”vi” ska lyckas hålla oss över ytan.

I boken ställer han också sina föräldrars liv som dissidenter i Sovjetunionen gentemot nutiden. Genom denna parallellberättelse antyder han också en annan väg, via skönlitteraturens styrka. Ju mer kreativ litteratur en människa läser, desto större blir förmågan att föreställa sig en annan verklighet. Följdfrågan som Pomerantsev dock inte ställer sig är densamma som de sovjetiska makthavarna ställde, men från andra utgångspunkter: vilka är de rätta böckerna?

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.