En musikalisk gryta som inte låter som något annat
Bob Hund
Album: 0-100
Bolag: Adrian Recordings/Border
Genre: Pop
Ett 30-årigt förhållande som har skavt och varit ett demokratiskt kaos, men som alltid varit fyllt med en okuvlig kärlek och respekt för alla inblandade. Så skulle man kanske kunna beskriva den outtröttliga hunden med Bob i förnamn. Det tragikomiska och bitterljuva har blivit ett signum. Att spela lyssnaren ett spratt och inte riktigt tillåta enkla utvägar. Sorg och eufori ska förflyttas och byta av varandra inom loppet av några sekunder.
Bandets nionde regelrätta album är spretigt på ett patenterat Bob Hund-sätt. Det är intelligent och oväntat, men inte lika snårigt som brukligt. Frenesin är mindre påtagligt. Soundet är mer luftigt och friflytande. Det är inte lika förtjusande avigt, utan mer återhållsamt.
I flera av låtarna deltar publiken med handklapp och körer som spelades in under konserter på Orionteatern i Stockholm i början av året. För att idén skulle lyckas var bandmedlemmarna tvungna att skriva låtar som kunde leda till allsång första gången publiken hörde låtarna. I vanlig ordning så tar bandet inte den enkla vägen.
Tomas Öberg är fortfarande ett vandrande citatlexikon. Han vänder och vrider på ord, rim, reson och resonemang. Ofta finns det en politisk baktanke, oavsett om det är kärlekens, samtidens eller människans politik. Det finns en tro på samhällstillstånd där alienation och individualism botas med kollektivet och att våga göra sig hörd. Några av flera briljanta rader är exempelvis “Som en mörk fläck på en frisk frukt ska jag skrämma dem långt härifrån”. “Folkhemmet går på plankan, en hel befolkning hamnar utanför” och “Är jag bara ännu ett järn i elden för dig?”.
Omslagens hovleverantör Martin Kann har lyckats igen. Stolshjul som alla går åt olika håll, men som är sammansvetsade till en enhet. Bob Hund i ett nötskal. Sex stycken viljor som fajtas för att få plats. Därför blir aldrig någon 100 procent nöjd, som gitarristen Conny Nimmersjö har uttryckt det. Men i slutändan blir det ändå en musikalisk gryta som inte låter som något annat. Jonas Jonassons spöklika syntslingor, Nimmersjös sylvassa gitarr, Christian Gabels varierade och oväntade trumspel och Öbergs smarta och nästan profetiska nonsensrim. I min värld nådde Bob Hund en slags peak i och med underskattade “Det överexponerade gömstället” från 2011. “0-100” är både fantastisk och lite tomgångstyngd, men vågskålen tippar i slutändan över till en albumtriumf i miniatyr.
