Stefan Eklund: En hiskligt hisnande dialog med Nietzsche
Isabella Nilssons ”En bok för ingen” (Ellerströms) försöker, i dialog med Friedrich Nietzsches klassiska essäsamling ”Den glada vetenskapen” (1882), greppa livets alla svåra frågor; om Gud, sjukdom, kärlek, död, lidande och begär. Isabella Nilssons undertitel är en blinkning till den stridbare och ofta missförstådde tyske filosofen: ”Brev från en underpresterande övermänniska”.
Tungt? Tvärtom. Det är en bok man blir glad av.
Att den är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2023 är fullt rimligt och mycket välförtjänst.
Eftersom Nietzsches bok var en viktig läsupplevelse för mig någon gång i slutet av 80-talet när förlaget Korpen gav ut den i Carl-Henning Wijkmarks översättning kan jag inte låta bli att läsa den parallellt med Isabella Nilssons egen variant på den 140 år senare.
Det är givande.
Isabella Nilssons bok är precis som Nietzsches en hiskligt hisnande tur genom de stora livsfrågorna. Formen är essäistisk, med omväxlande långa och korta stycken (ibland bara en mening). Isabella Nilsson använder de 275 rubriker som finns i Nietzsches ”Den glada vetenskapen” men gör sedan något helt eget med dem.
Nietzsches stycke nummer 260, med rubriken ”Ett gånger ett”, till exempel. Jag citerar själv den första meningen där ständigt, säkert till leda för människor i min närhet:
”En har alltid orätt, men med två börjar sanningen”.
Isabella Nilssons svar:
”Men det är i allmänhet mer intressant att dividera med sig själv, än att multiplicera med sig själv”.
Humorn finns alltså där. Till skillnad från Nietzsches mer grälsjuka men rikt reflekterande prosa är Isabella Nilssons ofta väldigt rolig, inte sällan direkt ordvitsande:
”På mänsklighetens tid fanns ett hästdjur som hette zebra. Zebran var i svartvitt och långrandig. Som en tidig Bergmanfilm ungefär.”
Men allt är inte skoj. Smärtpunkter finns, inte sällan relaterande till författarens anorektiska förflutna. Stycke 140, ”Alltför judiskt”, som hos Nietzsche är en kort tanke om Guds dömande karaktär blir hos Isabella Nilssons en trolig association kring begreppet dömande som leder till en längre berättelse om hur som hon som självsvältande tonåring inlagd på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg inte fick vistas utomhus under en värmebölja eftersom hennes och de andra anorektikernas kroppar kunde uppfattas stötande av andra patienter. Personalen tyckte att ”det inte kan se ut som Auschwitz på gräsmattan varje gång de går förbi”.
”Men allt är inte skoj. Smärtpunkter finns, inte sällan relaterande till författarens anorektiska förflutna.”
Ett spår i Isabella Nilssons bok värt att nämna är också det litterära. Hon tar oavbrutet in andra författares texter i sina resonemang, det är faktiskt en bok full av synnerligen goda lästips! Som sådan blir den en manifestation för litteraturens läkande kraft när den tillåts vara vildvuxen, paradoxal och utmanande. När den liknar livet, helt enkelt. Eller ja, enkelt är ju inte livet. Men mer hanterbart blir det med Isabella Nilssons hjälp. Och Nietzsches.
Fotnot: Vinnaren av Nordiska rådets litteraturpris 2023 offentliggörs i Oslo 31 oktober. Övriga nominerade hittar ni på norden.org.
