En genomtrevlig feelgood-upplevelse som aldrig spårar ur

En av dessa är Lisa (Katia Winter), långtidssjukskriven singelmamma med frikostigt alkoholintag och stundande soc-utredning hängande över sig. Filmen inleds i skör tragikomisk balans med att hon blir utkastad från krogen, hamnar i fyllecell och nästan missar dotterns Lucia-firande. Hennes bror Daniel (Fredrik Hallgren), som tvingas hämta henne hos polisen, är framgångsrik IT-chef men kompenserar sina egna personliga problem med grav träningsnarkomani.

Titeln och affischen får filmen att framstå som om Mora(Åsa?)-Nisse slirat in i en julreklam för Kappahl, men upplevelsen överraskar stort som genomtrevlig feelgood med ett par allvarsamma sidospår där regissör Mårten Klingberg finslipat fingertoppskänslan ytterligare sedan ”Cockpit” och ”Min pappa Marianne”.

Maria Karlssons (”Snabba cash”) manus uppvisar äkta inlevelse för rollfigurernas känslor och låter även de mer farsartade inslagen få övertygande konsekvenser. Replikerna är vältajmade med följsamma skådespelarinsatser av Hallgren och Winter i spetsen och bland andra Rakel Wärmländer, Susanne Thorson och Ulf Stenberg i biroller av varierande styrka.

En lustig detalj är att filmen är producerad i samarbete med Vasaloppet, gissningsvis tänkt som rekryteringsbaserad produktplacering, även om jag tvivlar starkt på att det kommer få samma effekt på allmänhetens inställning till längdskidåkning som, säg, ”Top Gun” hade på tonåringars drömmar om att bli stridspiloter.

Filmen stakar tryggt på i den romantiska komedins välbekant snitslade bana men inom sina snäva ramar av inbyggd banalisering och förutbestämda pucklar glider den hela vägen in i mål på 110 snabba minuter utan ett enda uppenbart snedskär. Med tanke på hur förbålt svårt svensk film har för den här genren måste det betraktas som ett imponerande resultat.