Stefan Eklund: En författare? Nej, Pessoa var flera
Den okände handelskorrespondenten Fernando Pessoa söp ihjäl sig 1935, vid 47 års ålder. Vid sidan av sitt oglamorösa arbete hade han givit ut en diktsamling, inte mer. Men efter hans död hittades en träkista med över 27 000 texter. Ett rikt författarskap uppenbarades och idag, efter ett mångårigt sorteringsarbete bland träkistans alla texter, är Fernando Pessoa en portugisisk klassiker, en av 1900-talslitteraturens viktigaste modernister.
Jag var i Lissabon för något år sedan och Pessoa dök upp överallt, i skyltfönster, som staty, som souvenirpryl – hans säregna profil, intellektuell och vemodigt sökande, lämpar sig för avbildande.
Att läsa Pessoa är att läsa flera författare. För det säregna med honom är att han använde olika författarjag med olika karaktärer. De tre mest kända är poeterna är Alberto Caeiro, en naturdiktare bortom genrer och modernitet, Ricardo Reis, lågmäld och klassiskt skolad, och Alvaro de Campos, en himlastormande visionär med modernistiskt uttryck.
Dessa tre poeter är alla läsvärda än idag. Och det handlar inte om pseudonymer, det tyckte Fernando Pessoa var för simpelt, han kallade dem istället heteronymer; de var författare i sin egen rätt, inte bara olika speglingar av en och samma person.
För Pessoa var den här strategin frigörande. Han kunde ge sig hän åt olika poetiska uttryck utan att tyngas av sin egen bundenhet till traditioner och konventioner. Det handlade, som DN-kritikern Bengt Holmqvist en gång skrev, om ”ett slags dekonstruktion av personligheten.”
Här finns ett släktskap med den litterära postmodernism som ägnade sig åt att dekonstruera texter. Pessoa dekonstruerar sig själv. Han skrev: ”Var och en av oss är flera stycken, var och en är många, var och en är en mångfald av sig själv. (...) I vårt väsens stora koloni finns människor av alla de slag, och alla tänker och känner på olika sätt.”
Citatet är ur ”Orons bok”, ett dagboksliknande storverk som också fiskades upp ur Pessoas efterlämnade träkista och publicerades för första gången 1982, nästan 50 år efter hans död. Heteronymen som anges som författare var bokhållarbiträdet Bernardo Soares, det författarjag som nog ligger närmast Pessoas egen person. ”Orons bok” är en osannolik blandning av dagboksanteckningar, filosofiska funderingar och skönlitterära fragment – den fick omedelbart klassikerstatus när den kom ut.
Den okände och uppgivne Bernardo Soares skriver om ”att det skulle vara härligt att vara berömd, angenämt att vara omsvärmad, glamoröst att vara segerrik!”
De orden gäller Fernando Pessoa idag. Dessvärre fick han inte uppleva det själv.
När man vandrar omkring i Lissabons ålderdomliga miljö är det lätt att känna sig nära Fernando Pessoas författarskap från tidigt 1900-tal. Hos en av stadens många bokhandlare hittar jag en guidebok han skrev i eget namn: ”Lisboa. What the tourist should see.”. Den tillkom troligen 1925 men gavs ut först 1991. En kärleksförklaring till staden han älskade. Numera är den kärleken besvarad.
