Stefan Eklund: En dansk skandalförfattare med klassikerstatus
Tove Ditlevsen ska ni läsa! Hennes tre självbiografiska romaner, ”Barndom”, ”Ungdom” (översatta av Vanja Lantz) och ”Gift” (nyöversatt av Ninni Holmqvist), finns sedan något drygt år tillbaka i pocket (Natur & Kultur), och det är en livsberättelse man inte glömmer i första taget.
I Sverige är inte Tove Ditlevsen så bekant, men i Danmark var hon en kändis redan under sin livstid (1917–1976). Någon har kallat henne ”en dansk Kerstin Thorvall”, med hänvisning till de självutlämnande och obarmhärtigt självbiografiska romanerna. Hon var också poet, länge sedd över axeln som en traditionalist (hon rimmade…), men idag har Tove Ditlevsens poesi uppvärderats och författarskapet anses överhuvudtaget tillhöra de främsta i Danmark under 1900-talet.
I diskussionen om inte en dansk litterär kulturkanon (det existerar dessvärre en sådan) borde innehålla mer än en kvinna (Karen Blixen finns där, tillsammans med 13 män) så är Tove Ditlevsen ett namn som med självklarhet nämns.
Den självbiografiska sviten, som kan läsas som en enda roman, gavs ut 1967 (de två första delarna) och 1971 (den avslutande) och är till synes en rättfram, ofta milt ironisk, skildring av en uppväxt i fattigdom, i arbetarkvarteren i Vesterbro i Köpenhamn under mellankrigstiden. Miljön skiftar sedan i takt med att Tove Ditlevsen blir en erkänd författare och rör sig i danska intellektuella elitkretsar. Då är vi framme vid andra världskriget och den nazistiska ockupationen av Danmark.
”Beskrivningen av hur hon förstörs av narkotika är smärtsam att läsa. Romantiteln är förstås dubbeltydig.”
Men det konstlösa intrycket är förstås en illusion. Jag kommer att tänka på nobelpristagaren Annie Ernaux’ strategi när hon skriver självbiografiskt, så som hon beskriver den i romanen ”Min far” (Norstedts, översättning Katja Waldén):
”För att redovisa ett liv som varit underställt nöden och nödvändigheten har jag inte rätt att sätta det konstnärliga i främsta rummet och inte heller att försöka göra något ’spännande’ eller ’gripande’.
Men avsaknaden av litterär strategi är förstås också en litterär strategi. Tove Ditlevesens text griper tag och bilden av kvinnors utsatthet i det tidiga 1900-talets Danmark blir drabbande tydlig genom den raka och illusionslösa prosan.
Stark är också skildringen av skrivandet som livskraft, som en väg bort till något annat. Till vad? I Tove Ditlevsens fall är svaret inte entydigt positivt. I ett av hennes fyra äktenskap som skildras i ”Gift”, det tredje, med en läkare, får hon genom denne tillgång till droger och blir narkotikaberoende, något som satte stopp för författarskapet. Beskrivningen av hur hon förstörs av narkotika är smärtsam att läsa. Romantiteln är förstås dubbeltydig.
Tove Ditlevsens fjärde äktenskap blir inledningsvis mer harmoniskt och drogfri skriver hon igen. Där, i en ljus ton, slutar ”Gift”, en roman som orsakade stor skandal i Danmark eftersom den lämnade ut flera kända kulturpersonligheter på ett mindre smickrande sätt. Men så småningom förvärras hennes psykiska tillstånd, hon börjar dricka, gör flera självmordsförsök och läggs vid upprepade tillfällen in på mentalsjukhus. 1976 tar hon livet av sig. I ett avskedsbrev till dottern Helle skriver hon ”sörj hellre mitt liv än min död”.
Idag lever dock det som av allt döma var viktigast för Tove Ditlevsen vidare; författarskapet. Engelska prestigeförlaget Penguin Classics återutger till exempel flera verk och i Sverige finns numera de självbiografiska romanerna lätt tillgängliga.
Omistliga, som sagt. Läs.
Välkommen att kommentera
Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.