Kultur

En biltur i ultrarapid till Fristad är roligare än det här

Filmrecension Artikeln publicerades
Jack Black och Karen Gillan spelar sina rollfigurer med glatt humör i skojiga
Foto: SF Studios
Jack Black och Karen Gillan spelar sina rollfigurer med glatt humör i skojiga "Jumanji: Next level".

”The Rock” bjuder på humorlöst gubb-gnat och strapatsrik action i oinspirerad uppföljare. ”Jumanji: The next level” tar konceptet till nästa nivå av dåligt.

Jumanji: The next level

I rollerna: Dwayne Johnson, Danny DeVito m fl

Regi: Jake Kasdan

Genre: Äventyr

Dwayne “The Rock” Johnson, Hollywoods egen muskel-kung Midas som kan förvandla vilken skitfilm som helst till rent guld i biljettintäkter, är tillbaka i uppföljaren till actionkomedin “Jumanji” (2017).

I min sågning av föregångaren kallade jag den en möglig struntfilm med trist action och dum dialog. Givetvis blev den en gigantisk succé. Någonstans kan jag nog också förstå att den gick hem i vissa partier. Det går däremot inte med ”Jumanji: The next level” som tar konceptet till nästa nivå av dåligt.

Själva stommen är identisk. Samma huvudpersoner, nu aningen äldre och lite mindre irriterande, transporteras in i det livsfarliga tv-spelet för att rädda hem sin kompis Spencer och besegra en brutal vilde. Av oklar anledning råkar även Spencers morfar Eddie (spelad av den alltjämt koleriske Danny DeVito) och hans vän Milo (Danny Glover) svepas med på äventyret.

Den första filmen hämtade sin humor ur rollfigurernas förvandling till olika dataspels-avatarer som var helt väsensskilda deras egna personligheter. I uppföljaren är twisten att rollerna kastas om igen, fast mindre inspirerat. Och att den för in ett pensionärsperspektiv genom att låta morfadern förkroppsligas av ”The Rock”s biffiga hjältefigur.

Låter det kul? Det är det inte. Att se Dwayne Johnson försöka imitera en åldrad Danny DeVitos uttryck är bara plågsamt. Likaså hans tröttsamma, halvsenila gubb-gnat som jämte de strapatsrika actionscenerna får filmen att kännas som en blandning av ”Indiana Jones” och ”Ferd’nand”, världens tråkigaste serie-stripp.

Att filmen dessutom är över två timmar lång måste räknas som något slags brott mot mänskligheten. I relation till innehåll och effektivitet i manusets resa från punkt A till B är det jämförbart med att det skulle ta sexton timmar att åka bil från centrum till Fristad. Vid närmare eftertanke känns det nästan mer lockande än den här filmen.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.